Aftonbladet – 16 oktober 1835, sida 2

a NV f rn dem oskadliga. Att de hvila i godan ro, är just icke bokstafligen sant, ehuru de oögonskenligen önska denna hvila och ro, och anse högst förmätet, att någon understår sig störa den. Men fullkomligen osann är den uppgiften, att de ligga i grifter; ty dit hafva de ännu icke hunnit. En något långt dnrfven tillit till läsarens okunnighet fordras till det påståendet, att ett mera frihetsfiendtligt parti finnes, t. ex. i England än här. Vi neka ej att den individuella friheten i visst afseende ar lika väl skyddad i Sverge, som kanske någonstädes. Det kalla och beskedliga Svenska lynnet, i förening med en inrotad ömtålighet , om en viss sida af heder, skydda oss för allt för många oskäliga arresteringar och ännu mera godtyckliga straff och laglösa misshandlingar. Den fattige kan i allmänhet yrka och få rättvisa i tvister äfven med den mägtigaste (såvida nemligen icke politiska skäl någon gång skulle tynga på vågskålen.) Detta är en icke ringa förmån; men dermed är det också slut; och personlig trygghet torde väl icke vara synonymt med politisk frihet i dess högre betydelse. I denna står Engelsmannen så långt ofver oss, som vi öfver Turkarna i fråga om personlig säkerhet. Ett strafföst våldförande af personer och, egendom är visserligen icke det enda, som kan sägas inskrän-. ka ett folks frihet. I Preussen äro t. ex. person och egendom i allmänhet lika väl skyddade som här; men man lär svårligen kunna påstå att folket der njuter frihet. Detta ämne torde behöfva något närmare betraktas. Insändarens thema lyder så: de stora politiska tvistefrågorna äro sedan århundraden så praktiskt slitna hos oss, hafva så, utan vårt medvetande, genomgrott ) hela vår statsinrättning, att våra Statsråder icke behöfva bekänna sig till några för dem alla gemensamma satser, mer än dem, att hylla ära och samvete (hvilket naturhgtvis är en sats!?). Huru pass de politiska tvistefrågorna äro slitna bevisar just denna långa tvist mellan Jnsändaren och oss. Det synes åtminstone oss vara cen rätt betydlig fråga, om Konungens rådgifvare skola utgöra en lefvande kraft, med ett mål och ett system, eller om de kunna vara utan några gemensamma satser (eller några satser, som Jns. häldst torde önska). Denna tvistefråga och en legion dylika åro icke blott icke slitna, utan just nyss bragta å bane; och vi spå, att de skola hinna genomgro Jnsändaren, Ja g:o upp och ned i honom och ut å sidorna, så, att han får ledsama slitningar af dem, innan de blifva slitna. Jnnan vi gå vidare, vilja vi erinra, att vi icke med Konungens rådgifvare mena blott Stats-Råderna, såsom Jns. envisas att göra; utan vi anse tvärtom dem enligt grundlagen för de minst vigtiga af rådgifvarepersonalen. Ehuru deras kall viserligen kan vara magtpåliggande, är det dock af vida mindre betydenhet än deras, som offentligen upträda med: sina namn jemte Konungens på styrelsens beslut. Desse män, som också af lagen fått sig en vida strängare ansvarighet ålagd, utgöra den rådgifvare personal, till hvilken vi vända oss, utan att så synnerligen bekymra oss om det så kallade Statsrådet, ) som verkligen skulle, utan stor fara, kun) Hur så? Hafva de grott igenom, d. v. s. klängt uppöfver den eller gått ut på sidan? eller hafva de amalgamerat och inväft sig med den? I detta fall kunde de väl icke sägas slitna, d. v. s. afgjorda, d. Vs. undapröjda. Åter ett af de stora orden, hvarmed vår Ins. och hans trosförvandter tro sig bevisa! Och dylika stympare omtala skriftställare-talenter, som skola fullkomligt felas bland den fraction:af Svenska folket, hvilken understår sig att tvista med Ins.! Det kan väl vara möjligt, att några sådana ej finnas der; men åtminstone bör det vara andra än dylika statsinsändare, som träda fram och våga säga oss det! ) Ära och samvete äro oeftergifliga egenskaper hos hvarje embetsman; men huruvida de äro ensame tillräckhga, må insändaren sjelf afgöra. Hos Domare äro de första egenskapen; hos Statsmän hehöfva de förenas vida mera med diverse satser af mångsidig bildning och verldserfarenhet. — Ins. förebrår oss kanske, att vi icke ärligt upptagit hans ord, som lydde på gemensama satser. Hvad blifver då resultatet. af en styrelse, som icke har ett konseqvent, gemensamt system? Jo, just hvad vi,i Sverge länge sett och beklagat: ett ständigt vacklande i författningar; ett lappande här och ett lappande där, som förråder brist på kraft och mod att göra något helt; en concession åt eft håll i ena punkten, för att låta ÅA. få sin vilja fram i något; en, d:o åt ett annat håll i en annan punkt, för att icke göra B. aldeles missnöjd etc. etc. : Att olikhet i åsigter — eller, om 2 m AA a tu Andel la TV