Aftonbladet – 15 oktober 1835, sida 3

ÖDETS OUNDVIKLIGHET. Lefvernesbeskrifningen öfver Skotska Adelsmannen Peter Henr. Bruce, som i första hälften af förflutna århundradet befann sig i åtskilliga nationers krigstjenst;, innehåller följande märkvärdiga händelse: En Kapten vid ett Holländskt Dragonregemente blef kär i sin värds, en köpmans i Haag, dotter. Under de högtidligaste försäkringar om ägtenskap, förförde han den olyckliga flickan och lemnade henne sedan åt sitt öde. Den uppretade fadren försköt sin vanärade dotter, . som . derefter, utan att upptäcka för någon. sin plan, förskaffade sig karlkläder och en häst, samt begaf sig till samma regemente, vid hvilket hennes trolöse älskare tjente, och anmälde sig såsom frivillig, hvilket tillbud äfven antogs. Efter slutad kampanj erhöll kaptenen underrättelse om sin fars död; han tog genast afsked och ilade hem, för att öfvertaga de honom i arf tillfallne godsen. Flickan trodde sig härigenom förlora allt tillfälle att någonsin kunna upptäcka sig för kaptenen. Hon följde derföre efter honom, bortlade karlkläderna och anlände till Maestricht, der han uppehöll sig. Genom böner och penningar erhöll hon af en piga i hans tjenst tillåtelse, att tillbringa en natt i huset, emedan hon, som främmande, föregaf stg ej kunna förmå sig att stanna qvar på värdshuset. Då hon nu på sådant sätt fått tillträde, var det henne så mycket lättare att göra sig bekant med husets indelning och den kammare som beboddes af Kaptenen, som han var borta hela dagen och först återkom sent på aftonen. Hon höll sig stilla, tills hon trodde alla 1 huset hade somnat in; då begaf hon sig med ett ljus i ena och en dolk i andra handen till Kaptenens rum, och frågade, sedan hon väckt honom, om han kände igen henne. På hans fråga, hvad som förde henne dit, svarade hon: jag fordrar att m uppfyller ert förut gifna löfte, annars har jag beslutit mörda er. Kaptenen nekade till hennes begäran, och ropade med detsamma på sitt folk, Men innan någon kunde komma honom tll hjelp, hade hon redan gifvit honom flera styng i bröstet. Slutligen skyndade betjenter in, och, som de funno sin herre badande i blod, skickade de genast efter polis för att gripa missdåderskan. Flickan försökte alls icke att komma undan, utan förebrådde endast Kaptenen hans trolöshet; hon stannade alltjemt qvar, ehuru han på det bevekligaste bad hennne att rädda sig, då han ansåg sina sår dödliga. Härefter begärde han få tala vid en prest, för hvilken han ville bigta sig; för denne tillstod han frivilligt, att han på det skändligaste bedragit flickan. Bigtfadren vigde dem genast i polisautoriteternes närvaro; och som läkarne förklarade att blessyrerne ej voro dödliga, behöll den nygifta sin frihet. Kaptenen återställdes snart genom läkarens skicklighet och sin unga makas ömhet, och de lefde sedan många år tillsammans i största enighet, tills den tillintetgjordes af en bedröflig tillfällighet. De besökte en gång, i sällskap med en dam af deras bekanta ett tyghus, der en mängd gamla gevär förvarades, och hvilka på lång tid ej varit i bruk. Den åtföljande damen skämtade med kaptenen, och sade gycklande, i det hon tog en gammal, förrostad pistol: ödet har en gång beslutat, att ni skall dö för en fruntimmershand! I och med detsamma tryckte hon af pistolen, och ett skarpt skott, som man glömt att plundra, krossade ögonblickligt kaptenens hufvud. (Korresp.)