Aftonbladet – 15 oktober 1835, sida 1

—! — 1 —MMMMMMMMM OM LYX OCH HANDELSFRIHET. 1 Art. Många anse dessa saker oskiljaktiga. Vi vilja icke tala om det missförstådda fabriksintwessets förfåktare , hvilka försäkra att allt, som öfverstiger de varor, som kunna tillverkas inom landet, om äfven dyra och dåhga, är en otillbörlig lyx, som icke passar för ett fattigt folk, hvilket — ty sådant är konseqvent, — derföre bör bibehållas och förkofras i sin fattigdom , när det tvingas att till högt pris förskaffa sig saker, erforderliga till daglig nödtorft, men som ha föga varaktighet, sålun—da ofta måste förnyas, och följaktligen härigenom bli ännu dyrare. , Vi taga icke alls i beräkning en oklok egennyttas insinuationer; men det ges ganska aktningsvärda och välsinnade personer, som redligt älska friheten, som vilja henne i alla hänseenden, och som. derifrån icke utesluta näringarne och handeln; men hvilka hysa den öfvertygelsen, att en fri handel endast skulle bidraga att påföra oss utlänningens föregifna öfverflöd, att öka behofven, utan att öka medlen för deras tillfredställande, och att ytterligare förslappa det redan allt för svaga sinnet för det allvarliga och redbara, hvilket de tycka borde utgöra hufvuddraget i Nordboens karakter. Det är för att, om så ske kan, underkasta dessa begrepp en närmare pröfning, som vi här vilja anställa några betraktelser öfver den egentliga betydelsen af ordet lyx. i Det mästa som häröfver kan sägas innefattas i den bekanta Franklinska anekdoten, då en skeppare förebrådde lagstiftaren den skada, som tillfogats hans hembygd genom en mössa, skänkt åt hans dotter, hvilken genast vöckt alla andra qvinnors begär efter en dylik prydnad, men möttes af en landsmans erinran, alt qvinnorna också, för att skaffa sig medel dertill, börjat sticka vantar, som blifvit en exportartikel, och som till orten inbragte mera penningar än grannlåten kostade, så att mössorna på detta sätt i sjelfva verket ökat dess välstånd. Denna händelse ar ett sammandrag af den fria handelns följder, och utgör äfven lyxens historia när den lemnas åt sig sjelf, när man icke, såsom det skett i Europas flesta stater, bemödat sig att uppdrifva lyxen i samma mon man inskränkt tillgångarne och hämmat förvärfs-källorna. Men som Sverige icke är något Amerika och våra lagstiftare icke några Frankliner; som utsigten till något bättre endast klarnar i den mon man lyckas att reda de allmänna begreppen, och dessa kunna utvidga sitt välde ofver styrelsernas, så vilja vi här åter göra ett försök i detta hänseende. Första frågan blir: hvad är behof och hvad är öfverflöd? Vill man företaga sig att i detalj besvara den, vill man afbida gränsen emellan dessa båda och bestämma med hvilka förnödenheter eller njutningar menniskan kan och bör vara helåten, så möter man en mängd svarigheter, hvilka nästan gränsa till omöjligheter Hvad den rike och förnäme anser för ett oundgängligt behof, är ett öfverflöd för medelklassen, och hvad denne tycker sig icke anständigtvis kunna umbära, blir åter en yppighet för arbetskarlen. Men om man börjar dissekera dennes foregifna nödtorft, så kan man äfven skrida skalan utföre ned till vildens ännu inskränktare fordringar, och ifrån dem ned till Diogenes tunna, hvilken slutligen möjligtvis till och med kan umbäras, och menniskan således återgå till det första djur-tillståndet, då hon lopp omkring i skogarna, klättrade upp i träden att hvila, eller gömde sig i jordkulorna undan köld och storm. I fall man icke vill antaga detta tillstånd såsom höjden af hennes utbildning och typen för hennes värdighet inom väsendernas rangordning, så torde man nödgas medge, att om hon izke kande sina materiella behof ökas, så kände hon också aldrig bildningens behof, eller någon äggelse, att förkofra sig i hvarken ekonomiskt eller intellektuelt välstånd. Man torde då nödgas medgifva, icke allenast det naturligen lofliga, utan äfven det oundgängligen nödvändiga i menniskans sträfvande att förbättra sitt tillstånd, att förskaffa sig njutningar af olika slag. Hvar , är gränsen för detta sträfvande? Om man icke kan be