Aftonbladet – 12 oktober 1835, sida 3

KALEIDOSKOP. Stockholm d. 12 Okt. 1835. Herr N. E. Fass — — — köping. M. K. B. förundrar sig troligen, att jag ännu äf här; och jag förvånas sannerligen sjelf deröfver. Men skälet är, att ehuru jag trott mig med hvar dag nalkas målet, märker jag nu, att jag aldrig varit längre derifrån. Detta upplyses bäst af berättelsen om: ett samtal, som jag i går hade med vår höge gynnare Kammarherre von Droppsten. Jag vågade i djupaste ödmjukhet påminna honom om de höggunstiga löftena vill M. K. B.; men han visade en surare mine, än jag någonsin sett på hans fagra anlete, och behagade I svara: det är besynnerligt med Er, min kära Q.; aldrig behagar Ni förstå halfqväden visa, utan man får lof säga Er rent ut de obehagligheter, som man tyckes tämligen tydligt hafva låtit framskymta. Har icke er vän fått de vackraste löften! skall han nu vara oförskämd nog att äfven insistera på deras uppfyllande? Aro icke hugneliga löften redan nog för att lyckliggöra dylikt folk? Dessutom skall jag säga Er, att er vän och proteg Hr Fass icke någonsin kan få hugna sig af en nåd. — Med förvåning vågade jag fråga skälet. — Skälet? svarade vår beskyddare; Skälet? Vet Ni då icke, att hans bror Per Fass är en oppositionskarl? Vet Ni icke, att er protegå dessutom offentligen umgås med flera personer af oppositionen? — Jag vågade framstamma en försäkran, att, om du ock måste, för affärernas och convenencens skuld, umgås med din bror och andra illviljare, vore du dock sjelf rätttrogen och låge i daglig strid med dem. Det vore då icke ditt fel. — Icke hans fel??, behagade Hr Kammarherren svara; är det då en från Levanten kommande skeppares fel, att pesten rasar i Smyrna? och likväl är han misstänkt för smitta och underkastad en sträng karantän. Vet Ni icke, att, man må sjelf vara huru ren som helst, så duger det icke nu för tiden att ens beblanda sig med sådant folk; och det förundrar mig derföre, att en man af sådant förstånd som Ni, Hr Q., kan fälla någon förbön för honom. Detta kunde till och med göra Er sjelf misstänkt. Akta Er derföre. Jag vågade naturligtvis icke tillåta mig några anmärkningar emot ett så bindande raisonnement, utan jag måste, för min egen räddning, instamma i vår höge gynnares fasa. Du har ju dessutom ingenting ännu kunnat uträtta för den goda saken, icke ens fått i gång den tidning, som jag härom dagen tillstyrkte dig at anlägga. Jag får således bedja dig att, em du vidare skrifver till mig, låta korrespondensen gå incognito och under lånadt sigill. Jag vill väl icke uppsäga vår gamla vänskap, men anhåller dock, att, om vi träffas, du icke måtte förråda någon alltför nära bekantskap. Innan jag slutar, kan jag icke underlåta berätta dig, att jag gjort en interessant bekantskap med en underbar man på Norrtullsgatan, en djupsinnig lärd och på visst sätt en trollkarl. Han är väl litet rebutant i början; men lärer man först känna honom, finner man, att en djupsimnigare tänkare har Sverige alldrig ägt. Bland andra märkvärdiga saker, han berättade mig, var äfven en upptäckt, som frapperade mig. Ni tror väl, sade ban, att OConnell är liberal? Nej, då är ni kortsynt. Jag har genomskådat honom och sett, att det blott är en role, han spelar. Ni tror väl, att han nu reser genom England, för att dekreditera Öfverhuset? Långt derifrån! Han är just en masquerad försvarare af denna institution; det skall jag deducera till lika komplett evidens, som att Aftombladet och Dagligt Allehanda arbeta för Riddarhuset. Ni kan lita derpå, ty jag har sagt det. Denne underbare man förtjuste mig; och jag skall icke underlåta att cultivera hans konnässanse. Jågot måtte dock ligga under hans ord, och de förtjena uppmärksamhet, dels derföre att han dagligen upprepar dem, dels derföre att OConnell lärer härstamma ifrån icke blott adel, utan till och med en urgammal konungaätt. Den stora upptäckten skall göra uppseende i England, dit jag med omgående skickar den till en korrespondent. Anhållande, att M. K. B. iakttager försigtighet i ofvan omformälte afseende, har jag äran teckna, sub rosa M. K. Brors ödmj. tjenare