Aftonbladet – 12 oktober 1835, sida 2

da förståndsodlingen och religiositeten derstädes, hvilka äro för väl kända i Frankrike för att kunna nekas, likväl framkasta allehanda om och ner som kunna verka till nyssnämnde ändamål. Anledningen till denna taktik är icke svår att förklara: Det finnes för närvarande intet folk i Europa, som genom redan förutgångna förändringar i samhällsskicket står så nära att öfvergå till republiken, som Frankrike, och derföre fäster en så uppmärksam blick på den Amerikanska unionen, som Fransmännen. Att derföre Konung Ludvig Filip, som för sig och sin dynasti icke kan önska en sådan öfvergång, samt den Fransyska Ministeren, som naturligtvis icke önskar annat än Konungen, och hvars doktrinära medlemmar hata republiken lika uppriktigt, dels af grundsats och en mängd innötta associationer af ider, såsom vir Atterbom, dels ock måhanda af samma orsaker, som en von Hauswolff eller Askelöf — att denne Konung och denna minister låta sina tidningar skrifva allt hvad de erka mot Amerika, är visst ingenting underligt. Men en särskild lycklig verkan af dessa Debatsartiklar, som dess redaktion säkert alldrig påtänkt, är, att åtskilliga af dem genom Statstidningens försorg, äfven blifvit Svenska allmänheten tilldelade till en sund och närande själaspis; och att det allt oftare börjat inträffa, att, vid brist å provisioner af annat slag, öfversättningar af ifrågavarande artiklar i nämnde blad uppdukats. : Sednast fingo Statstidningens abomnenter en sådan artikel till lifs nästlidne Fredag. — På någon tid? — heter det i denna öfversättning, hafve vi (i Paris) endast fått obehagliga underrättelser från de Förenta Staterna. Man får derifrån icke höra annat, än rysliga uppträden af oordningar och blodsutgjutelser. Man vore frestad att tro att det i detta land hvarken finnes lagar eller embetsmän; — Vidare: Man intränger med våld i husen, sätter dem i brand och plundrar dem; de som äro der, mördas eller hängas! Predidenten har så väl lyckats att ägga de blinda passivnerna emot bankinstitutionen, att folket, som tarallt efter orden, reser sig emot dem (månne emot orden eller mot passionerna?) Men fortfar artikelförfattaren — hvad vi ha värrst att förstå, vi andra Europeger, om icke vanda vid fullkomlig jemnlikhet, åtminstone vid friheten (!?) är denna, af alla mest demokratiska, nations uppresning till förmån för slafveriet. Det enda ordet slafemancipation , oförsigtigt uttaladt, är ett brott, som bör straffas med döden !? — — En nation, som berömmer sig af att vara den friaste i verlden, är ända till ursinnighet benägen för slafveriet! O. S. V. Förskräckligt! — Skildringen är i sanning sådan som om Hr von Hauswolff sjelf skulle hafva gjort den: Huru lycklige äro icke vi andra Europeer att ej behöfva vistas ibland ett pack, från hvilket man icke hör annat — märk: icke annat — än rysliga uppträden af oordningar och blodsutgjutelser! Och huru förklara den obegripeliga blindheten hos de hundradetusentals menniskor , som årligen utflytta till ett sådant land ifrån Europa, der de åtminstone äro vanda vid friheten , i synnerhet i Polen, Ryssland, Österrike, Modena, Italien m. fl. länder, hvarest den företrädesvis blomstrar, och ifrån de Tyska Staterna, hvars Furstar på Förbundsdagen i Frankfurt gjort allt för att hägna och skydda densamma! ! Men skämt för sig! Om det visar en temligen medelmåttlig habilitet af Journal des debats att debitera sådana orimliga öfverdrifter infor Fransyska folket, som icke saknar andra offentliga organer, hvilka kunna tillrättavisa dem, så visar det hos Statstidningen ett visst slags menlöshet, att utan alla anmärkningar eftertrycka dem. Det är olyckligtvis allt för sannt, att en ryslig scen icke längesedan, så vidt man får tro en berättelse i samma Journal des debats, egt rum i en af de södra staternas städer, hvarest folkmassan tagit en ohygglig sjelfhämd på ägarne af ett spelhus, som genom åtskilliga knep och bedrägerier länge hade gäckat lagarna och retat folkets passioner emot sig, och att folket under yran hängde dem. Likaledes har man stundom hört berättas , våldsamma gerningar af nybyggare, hvilka bo vid ständerna af den med omätliga skogar omgifna Misissippi, och genom sjelfva den enslighet hvari de vistas, erhålla en viss vildhet, lik den omgifvande naturen i dessa trakter. ÖOfyverhufvud känner man också, att i de stater, hvarest slafveriet ännu är bibehållet, sederna i allmänhet äro vida sämre och hårdare, an i dem, hvarest det är afskaffadt I. Men man kan icke undgå attt anmärka såsom mnmågonting I) Omöjligen kan det vara mot bankinstitutionen, emedan hela striden derom längesedan är förbi. Den föranledde dessutom ingen uppresning eller våldsamhet. ÅA rm or i han fick TI 13. : ed of det micecn