Aftonbladet – 10 oktober 1835, sida 1

dd 2 så mycken förbindelse. — Följande utdrag visar författa rens åsigt af ämnet: Somliga tro, att en omskapning af Öfverhuset icke kan ske utan genom en revolution och borgerligt krig; andra hysa den tankan, att, i anseende till den opposition Ofverhuset visat, en sådan institution är alldeles öfverflödig, och att vi ganska väl kunna vara densamma förutan; att ett Underhus är tillräckligt för lagstifningsarbetets fortgång, och att det är bättre hafva blott ett hus, än tvenne. Jag är bestämdt för att bibehålla tvenne hus, såsom hittills , och det af flere skäl; men i främsta rummet i anseende till sannolikheten , att utan revolution kunna ändra Öfverhusets författning. Öfverhuset består af 16 Skotska pärer, hvilka väljas af nära hundrade deras kamrater, vid början af hvarje nytt parlament; af 28 Irländska pärer, som väljas af omkring tvåhundrade Irländska Lorder, och bibehålla sina platser för lifstiden; samt af omkring 400 Engelska pärer, hvilka äro ärftliga lagstiftare , och följaktligen komna till verlden, liksom Konungar, med alla de egenskaper, som erfordras för att styra. De Skotska pärerne utgjorde icke fordom en del af Engelska lagstiftande korpsen, utan sutto i deras eget hus i den goda staden Edinburg, då Skotland var ett oberoende rike, och voro da ärftliga lagstiftare. Liksom våra Engelska pärer, gjorde de Konungen och folket ansenligt bryderi, emedan de voro angelägna om bibehållande af alla sina gamla feodalprivilegier , och ståndagtigt satte sig emot allt, som gick ut på förbättring af samhällstillståndet. . Omkring hundrade år efter Skotlands förening med England under en monark, bibehöllo de sin särskilta representation, och följde ofta sin. egen politik och intressen, som stridde mot det allmännas; men omsider, under Annas regering, förmåddes de att skicka kommissarier till London för att underhandla om en union, hvilken sedermera ratificerarades af deras parlament, och på detta sätt upphörde de att vara en särskild lagstiftande korps. Skottska valda pärer och Underhusledamöter hafva, allt ifrån den tiden, af deras medborgare blifvit skickade till London, för att biträda de Engelske (och sedermera, efter unionen med Irland, de Irländske) representanterne i stiftandet af lagar för hela det förenade konungariket. Irländska pärerne sutto också en gång, såsom mången af oss ännu minnes, i deras eget hus i Dublin, och voro oansvarige ärfilige lagstiftare. När unionen med England föreslogs , mötte den både i Skotland och Irland det häftigaste motstånd; och likväl förmåddes både Irlaåndarne och Skottarne att eftergifva rättigheten till särskilta parlamenter, och att skicka deras pärer och Underhusledamöter att stifta lagar i Westminster. Ingen menniska kan nu hysa den önskan, att göra om hvad som blifvit gjordt; och om Irländarne icke ännu (såsom Skottarne otvifvelaktigt gjort) skördat minga fördelar af föreningen med England, så har orsaken legat i deras kyrkoförfattning, i deras inre oenigheter, som varit en följd af förvänd styrelse, och i den osäkerhet, som afhållit Engelska kapitalister ifrån att nedlägga sina penningar på företag i en eller annan väg i Irland. När Irländska tiondefrågan och Irländska korporationsreformen, jemte några andra frågor, blifvit afgjorda på ett tillfredsställande sätt, och ett till. stånd af trygghet och säkerhet derigenom inträdt, så skall Irland naturligtvis skörda alla de fördelar, som. ett fattigt land alltid måste hämta från grannskapet och föreningen med ett rikt. Här se vi således stora organiska förändringar tillvägabragta genom tidens framskridande och omständigheternes kraft, utan blodsutgjutelse — förändringar fullt ut så stora eller större , än den skulle vara, att göra Öfverhuset till ett valdt , i stället för ett ärftligt Hus. Den genomgripande och vigtiga förändring, som skett i Underhusets sammansättning , är också ett ytterligare prejudikat för möjligheten af stora organiska förändringar , utan blodsutgjutelse eller revolution. Det var omständigheternes tvång, som förmådde Lorderne att gifva sitt samtycke till denna förändring, och om. man en gång kunnat förmå dem att gå in på en sak, : hvilken de hade en yuerlig motvilja , hvarföre skul lo detsamma ej kunna ske ännu en gång, genom verkan af samma, eller till och med ännn kraftigare, medel? Men den ifrågavarande åtgärden blir troligen aldrig vidtagen, förrän allmänna tänkesättet fast, stadigt och ihärdigt beslutit att genomdrifva den, ull hvad pris som helst. Vi antaga att allmänna sinnesstämningen i England, Skottland och Irland är fullkomligt genomträngd af den ideen, att ett ärftligt Ofverhus är oförenligt med friheten, att det står i vägen för sambhälls-förbättringar, att det L.znler nationens allmänna interessen. och att tiden är