Aftonbladet – 9 oktober 1835, sida 1

ML a a a ra a Ta rek nn rn, nn, nn Republikanerne voro nödsakade att taga den talrika klassen af proletärer till hjelp, för att hålla Konungen från lifvet. Men denna folkklass lefver till största delen af fabrikanterne, och beror af dem. Fabrikanterne hade under Julirevolutionen gifvit proletärerne i Paris och Rouen vapen i händerne; fabrikanterne räknade på dem, i Lyon och de andra stora manufaktur-städerne. Men då fabrikanterne visade föga håg för republiken, och Ludvig Filip blott kunde störtas genom biträde af proletärerne, så måste man först bana sig väg öfver fabrikanterne, innan man kunde komma åt Konungen. I samma stund känslan af denna sakernes ställning vaknade hos den industriella klassen, gjorde den sig till ett bålverk kring thronen. Allt hvad som, efter händelserne i Lyon, St. Etienne och Paris, på ett eller annat sått ville kapitulera med proletärerne, allt som gjorde min af att skydda den republikanska pressen, allt som hotade att röra vid vallagen, för att utvidga rösträttighetep genom upptagande af de såkallade kapaciteterne, allt som ville gifva mumnicipallagarne större utsträckning på hufvudmassans af borgarklassen bekostnad, allt detta stötte den industriella klassen ifrån sig med förbittring, såsom någonting, som gick henne på lif och lemmar. Derföre kunde icke oppositionen komma någon väg med sin compte rendu, icke heller Tiers parti, som tadlat compte rendu, men inlåtit sig i en personlig polemik mot doktrinärerne. Icke af ullgifvenhet för doktrinärernes system, af hvilket de förstå föga eller intet, utan af kärlek till freden, hvars upprätthållande de anse såsom vilkoret för all lönande utveckling af deras industriella spekulationer, förklara sig fabrikanterne öfverallt för den nuvarande sakernes ordning; och just detta är det, som gifvit doktrinärerne mod att gå framåt i sitt system, och att med våld, utan afseende på Tiers parti och oppositionen, vägra republiken klubbar, press och amnesti. Det gäller alltså en strid på lif och död, och en strid, som hvarken Tiers parzi eller oppositionen vill inlåta sig uti, men sem Ludvig Filip måste kämpa för sin krona; och då han i denna punkt var ense med doktrinärerna, så hafva dessa blifvit honom oumbärliga, emedan de äro de enda, som hvarken kunna sller vilja kapitulera med demagogien. — Vänder man sig åter från denna sakernes allmänna ställning wvll de mera speciella förhållanderne, och frågar huru regeringens saker stå, så märker. man tydligen inom kabinettet trenne särskilta, hvarandra balancerande, och föga analoga interessen: ett modificeradt såkalladt svänggunge-system, hvars representant för närvarande är Hr Thiers, liksom fordom i Ludvig XVIII:s tid Hr Decazes var det, ehuru i en annan form; ett system, som går ut på att häfugt och våldsamt kufva kronans motståndare, ull hvad läger de också höra, hvilket förfarande så der tämmeligen: öfverensstämmer med Peyronnetska ministerens beteende under restaurationen, då man såg denna minister, liksom man nu ser Hr Persil, föra vapen mot den dåvarande dynastiens motståndare, och visa passionsfull förbittring, ehuru på ett något mindre stötande sätt, än vi nu se den framträda hos Hr Persil; slutligen ett doktrinärt system, uppblandadt med liberal aristokratism och Fransysk administrationsanda , sådant som Hr Guizot i sjelfva verket i alla tider uttalat detsamma. Dessa äro de trenne hufvudelementerna i den nuvarande ministeriella förvaltningen, och dessa elementer hafva blott ofullkomligt kombinerat sig, genomtränga hvarandra icke ömsesidigt, förstå hvarandra också icke rätt, och äro alltid färdiga att bryta med hvarandra — en händelse, hvars inträffande snart torde bero af Ludvig Filip ensam; ty då nu sjelfva hufvudkupperne äro gjorda, så kommer, under en framtida session, hvarken Hr Mol eller Tiers parti att hysa samma betänkligheter, som förut, vid att mottaga portföljer. Sedan man slagit den doktrinära ministeren ur brädet, skall man icke ogerna begagna sig af de fördelar hon vunnit åt kronan, för att intaga dess ställning, utan att behöfva belasta sig med ansvaret för dess föregående handlingar. Doktrinärernes störtande kunde då i nödfall anses, ensamt för sig, såsom en lättnad i det politiskt tryckande af deras maximer, utan att man gafve något efter i tvånget mot det revolutionära partiet. Huruvida sakerna komma ända derhän , beror af. Konungens beslut; ty han har skaffat sig en afgörande öfvervigt 1 Deputeradekammarcen, icke genom en ministeriell, utan genom en Philippistisk majoritet. — Ställningen i Spanien ger anledning till många betänkligheter. Den industriella klassen, på hvilken allt här bea 1 0 PM Aa Jst 0 AO . PE 2