bygger man för stora anspråk på den individuella förmågan; man beräknar för litet huru hon är underkastad allmänna förhållanden. den rådande opinionen och de fraktioner, som sammansätta henne, mågon gång mägtigare än hon, derföre att de äro svårare att leda och omöjliga att upplysa eller tillrättavisa. Man kan taga för gifvet, det Adlersparre, hvars fosterländska värma och frihetssinne ingen lärer bestrida, ej saknat vilja att göra allt det bästa möjliga för fåderneslaudet; men att han afhölls derifrån af hinder inom honom eller utom honom, eller kanske af båda. Han trodde sig berättigad, att njuta äfven något af hoppet; att räkna på institutionernas egen inneboende kraft till sjelf-förbättring. Om denne uteblifvit, ligger felet hos honom? Vill man måhända anse för ett sådant alt han ej qvarblef vid det Statsrådsembete, dit han kallades straxt efter sin ankomst till Stockholm med västra armeen? att han nedlade det och således sjefmant aflägsnade sig från möjligheten att medverka till det nya samhällsskickets utbildande, då han blott ett år efter dess införande , i Maj månad 1810 utbytte denna plats mot en underordnad, LavdshöfdingeEmbetet i Skaraborgs län? Vi vilja icke undersöka, om han gjort väl deri, om han deri gjort det bästa nationen af honom kunnat vänta; cm orsaken varit alseende på sig sjeif, eller erfarenheten, att en reaktion redan börjat taga tömmarna, hvilken han förut ej anat och icke kunde förekomma, men mot hvilken man allid höråe honom yura sig. Mera erkänsamma för det nyttiga han verkat, än for det ovissa gagn förhoppbingen väntade af honom, åtnöja vi oss med att fästa uppmärksamheten på hvad han uträttat i denna inskränktare sfer, på de förbättringar han införde i sitt län, den allmänna kärlek han der förvärfvade, den respekt han altid ägde af sma underlydande; och om det är sant, att menniskan i allmänhet, då det beror af henne, att välja sin verksamhets bana, icke gör mindre, än hvad hon förmår, icke mindre än hennes naturanlag tillåta, så skulle man måhända kunna påstå, att Adlerspare med kännedom derom, valt för sig den bästa delen, valt den inskränktare sfer som mest öfverensstämde med hans krafter och böjelser, och att man bör hålla honom mera räkning för, att han blef en god Landshöfding, än om han förblifvit Ledamot af ett medelmåttigt StatsRåd. Adlersparre återkom på ålderdomen till de litterära sysselsättningar som utgjort hans mannaårs glädje och heder, och uppträdde med några ströskrifter, hvaraf de namnkunnigaste äro: En blick på Svenska Konungarnas regentvärde, samt: anmärkningar vid Tessin och Tessiniana; båda utmärkta genom lifligheten i stil, de blixtrande snilledragen, och de fria och upphöjda åsigter de innehålla. Hvad de Historiska handlingarna beträffar, så är deras historia så ny och känd af alla, att vi ej har behöfva upptaga den. Allmänna rösten var mera delad i bedömmandet af förhållande såsom Ordförande i 1827 års Statsrevision. I allmänhet glänste Adlersparres förmåga mer i, om vi så får säga, den afgörande uppenbarelsen af en öfverlägsen kraft, hvars villkor var en föregående och efterföljande hvila, än i detta tillstånd af fortfarande ansträngning, af ständig själsspänstighet, som erfordras åa Statsmannens och Härförarens plats. Detta förklarar måhända hans lefnads både lysande och mattare sidor. Hans hvila var likväl icke vanliga menniskors hvila. Anda till sitt 75:te år lefde han ännu uti sin favoritsysselsättning, den historiska litteraturen, och underhöll derunder en liflig och vidsträckt korrespondens med de ävnu qvarlefvande af hans ungdomsvänner, äfvensom med flere bekantskaper af de sednare åren. En bisak i en utmärkt mans lif, men likväl nödvindig alt omnämna både såsom ett dithörande factum och såsom en karakteristik, om ej på honom sjelf, åtminstone på hans tidehvarf, äro de befordringar och offentliga utmärkelser, han erhöll. Vi få således icke underlåta att nämna, det han den 9 Juni 1809 utnämndes till Statsråd, ÖOfverste och Generaladjutant, den 29 i samma månad till Friherre och d. 3 Juli till Kommendör af Svärds-Orden. -Anmärkningsvärdt är, att, sedan han nedstigit från den bana af upphöjd verksamhet, dit han sjelf lyftade sig, och ingätt inom den lägre kretsen af vanliga embetsmannaförhållanden, öfverhopades han inom några få är med dessa hedersbetygelser, som utgöra gränsen för mängdens ärelystnad, och som efterverlden icke påminner sig avnat än sisom ett obetydligt appendix till en naronkunnig persons historia. Säålunda utnämndes han år 1811 ull Kommendör med stora korset af Svärds-Orden, den 7 Oktober 1816 will Grefve, år 1817 till Excellens, och vid kröningen den 11 Maj 1518 till SerafimerRiddare. Teckningen af Adlersparre såsom enskildt man, anfötra i 24t dan onckilta halkantckanan Amnh anal arnnan