vi mera slagit oss på de allmänt nyttiga vetenskaperna än de eleganta och 4dilosofiska, mera på det praktiskt användbara än på den högre konsten, deruti ligger grunden till vårt ännu ungdomliga tillstånd. Imedlertid hafva vi, detta oaktadt, flera utmärkta målare och bildhuggare, skalder och historiker, naturforskare och egentligen lärde. Att vi ej äge än flere är helt wvaturligt, då redan de som finnas sakna från nationens sida ett nödigt understöd. Men denna brist på understöd får alldeles icke förklaras ur felande sinne hos nationen för konster och vetenskaper, utan derigenom, att vi verkligen icke ännu äga nog tid eller medel till att odla och upphjelpa dem. Vi hafva ännu nog att syssJa med upptagande af skogsmarker, med anläggande af städer , med inrättande af kanaler och jernvägar, med vår politiska ekonomi, och vara kapitaler tagas deraf fullkomligt i anspråk. . Hafva vi engåpg först fulländat alla dessa verk, har ett välmående stånd af possessionater och kapitalister först bildat sig hos oss, sa blir det tid att mera lägga sig på konster och vettenskaper, och deras odlare skola då finna hos oss större understöd än 1 hvilket annat land som heldst. Man har sagt, att vi i dessa delar aldrig skulle kunna komma att mäta oss med Kuropa, emedan vi ej äga något rikt presterskap, någon mäktig aristokrati och inga hof. Men man har icke betänkt, att industrien lemnar den fastaste och säkraste grund för den vettenskapliga och artistiska bildningen. När en gång Förenta Staterna räkna hundra millioner välmående och bildade medborgare, hviika alla ega språk, intressen, känslor, opinioner gemensamt, en tidpunkt som ej är längt borta, så skola utmärktare arbeten säkert upplefva sådana upplagor, hvarom man i Europa ännu icke har begrepp. Ett enda dylikt verk skall kunna grunda sin författares ekonomiska oberoende. Samma förhållande blir det med de sköna konsterna. Städer, som räkna millioner upplysta och rika borgare, skola kunna betala taftegallerier, skulpturarbeten, koncerter, skådespel på ett sätt, som till och med bör locka hit alla jordens utmärktare talanger. Vi kunna derför gerna med stllatigande möta deras utfall, som mera fästa afseende på nutiden och flydda dagar, än på vår framtid. Utgången skall komma dem på skam, liksom hon hittills gjort det med alla, som väl anmärkt det lilla och speciella, men icke haft öga för en öfversigt af det allmänna, stora och hela. Det kan icke nekas att i detta vårt argument ligger mycken sanning. Också måste en uppmärksam betraktare erkönna, att i detta land finnes många helt nya, i Europa icke alls eller högst sparsamt förekommande, anledningar till den förmodan, att sinnet för konsten och studier härstädes en gång skall utbreda sig bland den stora massan af nationen. Ingenstfides på jorden hör man omtalas så många privatföreläsningar och så stora auditorier. Det hålles föreläsningar öfver astronomi, mineralogi, geologi, kemi, mekanik, språk, religion, fysik, nationalekonomi, zoologi, med ett ord, öfver allting, och detta till och med icke utaf privilegierade docenter, utan mestadels af resande, hvilka för sådant ändamål besöka de aflägsnaste orter och uppehålla sig derstädes nigra veckor eller manader: Det är icke blott studenter, som anmäla sig till ahörande af dylika lektioner, utan köpmän, handtyverkare, landtmän, och ofta fruntimmer afalla stånd. Stundom åro visserligen dessa föreläsningar hjertans klena, men deraf följer ej, att icke hvar enda by en gång kan komma att ega bättre lärare. Ett ytterligare förebud härtill är den starka konkurrensen af personer utaf alla klasser, så fort ett konstföremål af högre intresse någonstädes är att hese. Det ges för närvarande tallesamlare, som lefva deraf att från ställe till ställe fara omkring och förevisa sina målningar. Man tänke sig nu städer med mill:ontals innevånare, och ett folk, hos hvilket äfven den ringaste genom det höga priset på arbetslöner är satt i tillfälle att uppoffra några cents för en konstnjutning, och man skall ofvertyga sig, att de sköna konsterna snart hos en förmögen och allmänt bildad publik böra finna större understöd, än någonsin af kloster och optimater. — 0 (Insändt.) Tlälaaa Af ost href från Tandcarton I 29 fal; 1925