Aftonbladet – 30 september 1835, sida 2

yt VM Ön OA sida: hvilka skrupler och betänkligheter från de Vises! På de sednare tiderna har det ordentligt kommit att höra till goda tonen, att icke nämna det arma landet utan en knyck på näsan, en smädelse på måfå, en hten dikt, ju nedrigare desto bättre. Ingen individ är utan sina fel och svagheter, ingen stat är det heller; och om de någonsim äro naturliga och förlåtliga måtte de vara detien så ung stat som Nordamerika, som ännu icke hunnit fullkomligt stadga och sätta sig och utbilda sig i sina former och sin karakter; men det är detta man icke vill höra på, utan man hakar sig med den mest skadeglada förutfattade motvilja fast vid de minsta lyten, det lilla onda i dess isolerade specialiteter, för att deraf draga. sina rent af bisarra slutsatser, under det man icke fäster det minsta afseende på allt det verkligt stora goda, hvarigenom Nurdamerika redan står kanske flera sekler framom det rojala Europa. Ett kardinalargument, som man i dessa ridderliga utfall mot den stora republiken ofta sett begagnadt. är det, att man derstädes skulle sakna allt sinne för någonting högre och ädlare i andligt hänseende, att organen för detta folks lif vore blot och bart egoismen, och hela staten sålunda föga bättre än ett stort bolag af procentare utan något djupare och heligare samband sinsemellan, än det gemensamma penningeintresset och spekulationsandan, och såsom sådan en onaturlighet, en parodi på stat, en antipod till samhällets idde. Vi hafva nyligen sett detta ämne vidrördt i en korrespondensartikel uti en Tysk tidskrift, och dess rässonnemanger tyckas oss lika naturliga som opartiska. Hur mycket godt, säger korrespondenten, som synes vara en i Förenta Staterna bosatt Tysk, satiren skulle kunna åstadkomma i detta land, skönjes af de verkningar Mistriss Trollopes skrifter härstädes utöfvat, Alltsedan hennes arbeten blefvo kände här, hafva många fel och oseder, hvilka man kunde lägga de lägre klasserna till last, betydligen aftagit. För närvarande är det icke sannolikt att imhemska talanger skulle uppträda för att satirisera sederna härstädes i allmänhet, hvilka sednare också för öfrigt endast i afsee de på det konstitutionella umgängessättet kunde behöfva någon synnerlig kritik, då det Amerikanska folket utan gensägelse är det mest sedliga och religiösa på jordens hela rund. Washington Irwing har i detta hänscende försökt sin stora talang bloit på den gamla Holländska, med den Amerikanska för länge sedan sammansmälta befolkningen i NewYork; och karrikatyrmålarne hafva nöjt sig med att förlöjliga endast de svartas seder och efterapningslust, eller qvåkarnes och andra sekters egenheter, eller de politiska partierna, tidningsredaktörer och andra politiska karakterer. En stor del häraf är ganska lyckad. Emot nationalsatiren är massan af folket ännu för ömtåligt, för att en man med snille och talang skulle våga sig på att dermed befatta sig i ett land, der popularitet gäller detsamma som hofgunsten i Europa. Ju mer nationen framskrider i bildning, ju mer hon tiltager i afscende på befolkning, utsträckning och politisk magt, desto mer skall emedlertid denna folkets snarstickenhet, som blott är en natulig följd af dess medvetande om sin framtida bestämmelse och storhet samt sin nuvarande ungdomlighet, ge med sig, och Förenta Staternas litteratur 1 en framtid äfven ega sin Aristophanes. Under tiden draga John Bull, Monschur Tonson, (öknamnet på Fransoserna,) och den Tyska Michel omsorg för att Amerikanerna icke förblifva alldeles obekanta, äfven med den mindre fördelaktiga n af deras Hf och traktan. De tjenster, som dessa värde personager sålunda visa Amerikanarne, blifva dem redan älven här och der af de sednare vedergallde. En satir af Paulding, under titel af: John Bull, i Amerika, som drifver gyckel med Engelsmännens hesynnerligheter, deras nationella inbilskhet och andra fel, är skrifven med utmärkt talang. Afven Tyskarne hafva icke sluppit alldeles helskinnade undan. Amerikanarne föruvdra sig aldrig så mycket, som då de höra att deras land och deras nation af Europcerna anses såsom ett kolossalt Beoticen, der konst och litteratur aldrig skulle kunna trifsas. De ömka sig likväl snavare öfver okunnigheten hos dem som hysa sådana tankar, än förarga sig deröfver, öfvertygade, som de äro, att snart genom gerningar kunna vederlägga denna orättvisa beskylining liksom många andra. IT hvilket land, fråga de, har mekaniken, kemien, arkitekturen gjort större framsteg än hos oss ? Hvar finnas flera stora politiska vältalare, och personer, som äga ett sundt omdöme ötver ala föremål för de allmänt nyttiga vetenskaperna? Man Jläse vara tvätusen tUdnipgar och Pan c ur bli öfvertygad derom Oo Hu. nn -.J .