Aftonbladet – 29 september 1835, sida 3

sarer och ljusblå gardcskossacker. Nu töljde kuirassier regementet prins Albrecht af P:eussen, efter hvilket sägs det Muselmanska Tatarregemeutet i tio afdelningar, nen på eu led, och hvarje led 30 man. En märkvärdig korps! Deras kostym består af ett par ljusa stöfor, hvita Turkiska benklåder, fastbundna vid knäet, en underklädning af ljusförgadt tunut tyg, och en öfverklädning efter Polsk snitt, men al mörkare färg. På hufvudet bära de svarta Persiska pelsmössor, hvilka framtill siuta något nedtryckta i pamnan. Be äro beväpnade med en Persisk sabel, en pistol, som haånger bakpå ryggen i en klädesgördel, samt en ganska lång, ofta dyrbart inlagd, bössa. Deras hästar äro undersköna och latta, och när de rida, ser det ut som ryttare och häst vore sammanvuxna. Oiverstarne, ryttmästarne och löjtnanterne bära vanliga Ryska epauletter, hvarigenom de olika graderne betecknas. Jtu uhlanregemente, mörkblått och gult, följde efter Patarregementet, och derpå ett annat uhlanregemente, mörkblå och hwvitt. Vidare, tvenne Hussarregementen, det första mörkblått och gult med bruna hästar, det andra ljusblått och hvitt med gråskymlar. Ett 1egemente kosacker, mörkblå med breda röda ränder på de vida benkläderne, slöt sig. till det reguliera kavalleriet. De redo med nedfällda lansar i 10 afdelningar på ett led, hvarje led 18 man. Till slut kom gardets ridande artilleri med 16 och kosackartilleriet med 3 kanoner. Kejsaren yttrade hogt sin tillfredsställelse, eller sina anmärkningar, och rigtade uppmuntrande ord till manskapet. Musiken vid samtlige regementerne var föorwälllig, ungefär 24 a 30 man vid hvarje regemente, — Bland Kurderne befann sig i sista afdelningen en u.g fjortonårig furste, hvilken Kejsaren ropade till sig när hanred förbi, och nöp honom i kinden, hvarpå den lille prinsen kyste Kejsarens hand, och flög som en fogel elier sitt regemente: Några dagar deref er såg man likväl ett ännu interessantare skåädespel, yttrar Preusiska Statsudningen; neml. Musulmanska och hela Uralska Kosack-regementets vapenöfningar. Båda regemenierne, i sine ovanliga Arabiska kostymer, lära ock hafva gilvit en verklig Gauthiersk representation, ty krigs-öfningarne beskrifvas sålunda: Början skedde med dubbel flankering af musulmanska regementet, hvarvid manskap och hästar ådagalade en nästan otrolig skicklighet, och slutligen hela regementet fäktade i det vildaste tummel och gaf en sånn bild af dessa Asiatiska folks stridssätt. Men äfven dessa krigare ölverträffade som möjligt är af Uralska Liniekossackerna, hvilka under hästarnes starkaste lopp upptogo från marken sina mössor, kastade bland itänd halm, och 30 till 40 gånger efter hvarandra voltigerade fran hästen på marken och åter upp i sadlen. Slutligen gjorde de mangrannt en attack, stående i sadlarne, under ett förskräckligt tjutande stridsrop; hvarefter Muselmanska regementet visade sme öfningar i spjutkastning, hvarvid kastspjutet återhämtas med ett i det samma fästadt snöre. Den 14 Sept. var stor parad af alla Ryska och Preussiska trupper, då Kejsaren moltog Konungen i Preussen, med dragen värja framför första liniens högra flygel och ofverlemnade honom skrifilig paradnota, som visade att trupperna bestodo af 54,060 man, 60 Baialjoner, 68 Esquadroner, och med 136 Avulleri-pjeser. Defiler ingen skedde i två omgångar; uti den sista defilerade Infanteriet med 4 Bataljoner i hvarje afdelnin af kolonnen. En högtidlig gudstjenst hade blifvit hål le i lägret, utv det Nyska för Grekiska, och i det Preussiska för Reformerta religionens bekännare. I den sednare hade således Finska Skarpskyubataljonen deliagit. Preussiska Statstidningen berättar, att vid denna skull äfven Generalen Baron von Mayendorfl, som anförde Ryska Kyrassiererna vid Grochow emot Polackarna, fällt tårar; hvilket gaf Preussiska Befälhafvaren Generalen v. Röder anledning, att högt yttra: den som kan föra kavalleriet vid Grochow såsom Ni, min General, och fäller tårar af en sådan djupt religiös rörelse, han är ock en sann soldat! Endrägten emellan trupperna af de begge nationerna berömmes i öfrigt på det högsta. Af detta synes, att Ryska Sjelfherrskaren söker begagna tillfället, för att allt hvad möjligt är låta skåda de krafter han ager att disponera uti de Asiatiska folkstammarne, samt i since Europeiska armeers mekaniska öfning. Eliten af allt hvad Ryssland eger, lärer med visshet kunna antagas ha varit församlad på fälten vid Kalisch. Huruvida den asyftade eflekten svarar mot ansträngningarna och kostvaden, torde blifva en annan fråga.