eu städadt språk och en ton som ej för mycket afviker från den, som är gångbar bland den bättre delen af deras läsare.? Man jemföre härmed Minervas bekanta Rapsodier och hennes i sammanhang med dem, för nagra månader sedan till mig addresserade bref, hvars i nummerfoöljd lofvade fortsättning skall visa, huruledes ändan kröner verket.? Vill man gå längre i jemuförelse mellan Svenska Minerva förr och nu får man erfara ratt besynnerliga saker. För att derpå gifva ett exempel, meddelar jag ur N:o 15, den 20 Februari 1830 följande, särdeles med hansigt till Grefve af Wetterstedts förhandlingar om tryckfriheten, minnesvärda yttrande: Äro Konungens Rådgifvare ej 1 stånd att hålhvad de lofvat — parlanentariskt och ministerielt — — så må de då utträda ur ett oefterrättlighetstillstånd, som ej kan annat än kompromettera dem för samtden och historien; — — — r fäderneslandet blifver väl någon hjelp. Men jag uppskjuter, till en annan gång, utvecklingen 3 Minervas eget oefterrättlighetstillstånd. Hennes deconlinno skall måhända blifva större än den hon sjelf nyligen tillfogat sin höge förman, — Statstidningen. Antingen är det Statstidningens harm öfver Minervas sålunda ådagalagde sidvördnad eller ock en lvcklig tullfällighet, som jag har att tacka, för det högst oväntade och jag medgifver det, för mig synnerligen helsosamma bistånd, som Statstidningen nyligen lemnat mig. Knapt hade min Revisionsafsägelse blifvit känd, förr än Minerva, i anledning deraf, utfor i ett lika bittert som opassande skämt. Det var nemligen i N:o 100, den 26 nästl. Augusti, som Minerva först upptog detta ämne och, jemte mycken till mig specielt adresserad bespottelse, talade om politiska aktörer, uppstigande som morgonsolar och nedfallande som skinnpälsar. I ögonblicket derefter ryckte Statstidningen fram med en tillrättav sning, hvaruti ofog af nyssnämnde art på ett träffande sätt skildras och bestraflas. Den igenfinnes i Statstidningen för samma dag och har följande lydelse: Förgäfves bjuder man till att göra grinet hos oss nationelt. Wårt lynne älskar glädjen, nemligen den ädla makan åt allvaret, med löjet kring behagens mun och skämtet i det själfulla ögat; flinet, dårskapens frilla, kan möjligen erhålla någon dyrkan på Allmänningen, men icke i den odlade bygden, der förståndet och sederne bo. Hammarby den 24 September 1835. Thore Petre.