Aftonbladet – 23 september 1835, sida 3

flicka, och ville nu genom stenkastzing afgöra, hvem som skulle ega henne. Den ena började ;edan tröttna, men upplifvad genom de kringstaiendes rop, kastade han sig med fördubbladt raseri pa sin fiende. Redan slun1 gade han hotande en sten viv honom, mena som denne Pp med skicklighet undvek, och en ny strid började. Bland den samlade mängden, stod den hyitarmade sjuttonåriga flickan; hennes uttrycksfulla ögon voro fördunklade af sorg; sällan rigtade hon den skygga blicken på kämparna, och med oro emot sig hon utgingen på en strid, som skulle afgöra hennes öde. Pe unga Pschetschenserne i denna by, vore henre tillgilne, men hon visade sig likgilig för dem. En svartögd främling, som bodde i samma hydda med mig, hade helt och hållet vunnit hennes hjerta, hikväl visste hon icke, om han älskade henne; hennes blick sökte honom bland hopen. Oväsendet tilltog. En beväpnad Tschetschens störtade nu fram ur skaran , som en blixt ur ett mörkt molen. Hans bleka anlete, hvilket så mycket mer stack af mot de svarta lockarna, färgades högrödt, och mod brann i hans ögon. Med ett vilddjurs raseri kastade han sig med en sten i handen ,-på de kämpande. Flickan spratt till; öfverraskad och glad öfver sin älskares hastiga frar nirädande aftorkade hon sina tärar , och stod der förtjusande och frisk som cen vid solens uppgång af daggen befuktad ros. Med ofrånvända blickar följde hon sin älsklings alla rörelser. Hasugt trängde sig ett högt glädjerop fram ur hennnes bröst, och förtjusning strålade ur hennes anlete. Förtviflad men med behändighet , afvände Tschetschensen den andres stenkast; botande susade hans sten; en af fienderna föll, blödande i hufvudet, och i ett ogonblick var den andra beröfvad sin ena arm. Mängden förvånades. Hastigt fattade segraren sin älskarinna, och förde henne in i min värds hydda. Men knapt hade flickan vid sin älsklings bröst åter hunnit hämta. sig, förran rivalen med det blödande hufvudet, som var min värds son, störtade dit in, och rasande gick löst på det unga paret. Hans far hindrade honom likväl, emedan han icke ville tillåta ynglingen att förolämpa den främmande i hans hus. Tschetschensen tog afsked, lagade sina vapen i ordning, svängde sig opp på sin häst och red till bergstrakten, sedan han satt flickan framför sig på sadeln. Nu är hon i din magt, sade min värd tll sn son, jaga efter honom? Den eldige ynglingen kastade sig på hästen, och flög efter med föresats att antingen dö eller rycka flickan ifrån honom. En lång stund såg man mellan klipporna, ryttarens flygande kappa, den raggiga mössan och hästens fladdrande mahn. Dagen derefter lemnade jag orten. På en pittoresk men farlig väg kom jag fram till den andra byn, som bestod afnågra med vass betäckta kojor. Jag steg af hästen, och såg migsnart omringad af män, qvinnor och barn. Ibland hopen blef jag varse den Tschetschens, som aftonen förut ridit bort med flickan. Han berättade mig nu sitt älventyr på Ryska, ehuru svårt det gick. Knapt hade han tillryggalagt fem werst, så upphann honom hans fiende, tillika med dennes tjenare. Under den strid som nu började, lyckades det den sednare, att bemiäktiga sig flickan; de bada fiendernas strid blef ständigt häftigare, da framrusade oförmodadt tre ryttare till, som den andre rivalens hämnare, hvilken i striden förlorat armen. Äfven de ville få flickan i sitt våld. Ett skott lossades, och träffad deraf nedföll tjenaren. En af de senast anlända grep nu flickan, en annan störtade sig med förbittring på den i pannan blödande fienden, och den unge Tschetschensen särade den tredjes häst, så att det skygga djuret sprängde denifrån med sin ryttare, hvarvid starka blodspår betecknade dess väg. Derefter vände FTschetschensen sig emot den, som fasthöll hans älskarinna, och nedslog honom, utan att de båda andra under stridens hetta märkte det. Den ena af dessa sistnämnde uMllfogade han ett svårt sår, under det att den andre med sin häst gjorde en sats, för att med så mycken större väldsamhet störta på sin rival. Men denne förekom honom, rusade fram och lyfte dolken. Hästen stegrade sig, och mnedstörtade i ett mörkt brådjup. Afgrunden målade sig i ryttarens anletsdrag! Förtviflad slungade denne en sten mot Tschetschensen, men som nedföll susande vid hästens föuer. Eu doft qvidande hördes ur djupet; derefter blef allt tyst. Snabbare än vinden flög nu Tschetscehensen med sin