manade till enighet. Då detta var gjordt, uppsteg Jackalen, som var Financeminister, och motionerade civillistan (E:sta hutvudtuteln, hofstatsanslaget) och, ef ter ett loftal öfver de kungliga dy gderna, begärde till dessa dygders underhåll, ett anslag af en million får om året. Förslaget mottogs med Tfallsvop från de ministeriella bänkarna. Tigren, som den tiden var i oppostitionen, höll ett grannt tal, deri han utbredde sis öfver nödvärdigheter at hushilla, utfor mot ministrarnas slöseri oc föreslog en underdånig anhällan, att Hans Maj:t måtte nöja sig med en half million. Hundarne förklarade, att alldenstund konungar behöfva äta, hade de ingenting emot, att IL OM. slukade su minga döda får M. M. bel vagade; men de protesterade häftigt mot, at IH. M. förtärde någon af deras konstituenter lefvande. Denna invändning mouogs med ett allmänt tjut. Aristokratiens representanter ville först med tänder och klor öfverfalla folkets representanter. Men då lejonet föreställde dem, att eu dylikt förfarande skulle vara skamligt, och rälfven, alt det kunde reta vill ett nytt uppror, tyglade de sin lust att mörda demagogerna och nöjde sig med alt ständigt öfverrösta dem. Utgången kan lätt gissas: Lejonet tick sin million får, råfver sin pension af ett tusen gäss om året; panthrar, vargar och aristokratiens öfriga ledamöter lingo i lugn och fred så munga lam och killingar, som de kunde förtära. Äfven hundarne , da de funno motståndet tjena till intet, begärde en andel i rofvet; och då man sist hörde talas om dem höllo de på att gnaga de ben, som lejonet kastat åt dem, al öfverlefvorna från sin kungliga taffel. Så lyder sagan om Stäånds-representationen. Den berättas något när lika i alla länder, som äro välsignade med stånd; och vi torde komma att påminna derom, då vi snart företaga oss att betrakta en nyss utkommen bok.