dlia CUPrad DPIS(CET. Nej, nej — vi hafva icke rad! Bort med ert usla prat om värdighet och glans, och tappra försvarare och stolta minnen af eröfringar, som kostat så mycket blod och så manga skatter — minnen som tända en nations högmod! Bort med detta granna sladder om auvständig utkomst för ruinerade adelsmän, om ett hof värdigt Konungen öfver ett mäktigt rike, om löner i förhållande till landets förmögenhet, om den glans som höfves dem, hvilka i fråmmande länder representera vår makt och var rikedom, och alla dessa tusende sätt, att på vår bekostnad förgylla kapitälen af den Corinthiska ordningen. Mi hafva icke mera råd? Mer är svaret på alltsammans — det. svar som m, aristokratien, måste finna er vid att höra i alla edra lifsdagar, och som folket sjelf skall gifva er, i fall folkets parlament icke gör det. Edra långa och blodiga och kostsamma krig under ett helt sekel, för att vinna och bibehålla kolonier, för att qväfva frihet både i andra länder och här hemma, hafva bragt oss på halsen för evärdliga tider en utgift af 30 millioner om året; och fastän ni med största förnöjelse skulle se edra kreditorer bedragna på denna summa, för att få tillfälle förslösa den på sådant, som behagar eder mera än den gammalmodiga seden att betala lagliga skulder, så skall dock aldrig den tid komma, då Englands redliga folk ginge in på en sådan synd och en sådan skam. Således finnes icke mera penningar att komma åt, och vi måste hjelpa oss fram med små löner, och med få — med små armter och en god väpnad polis — med ett anständigt hof och ett som kostar måttligt — med få kolonier och sådane, som underhålla sig sjelfve. Allt detta är folkets rättighet: allt detta — ja, hvarenda bit — måste folket hafva, och de skola få det. Detta är hvad folket måste vinna genom reformbillen, och allt detta flyter från den magiska krafien af det svar, som folket måste tillhälla sina representanter att gifva, och som de styrande måste vara beredda på och vänja sig vid— Vi hafva icke räd! och vi låta icke längre drifva gäck med oss? Men skola väl folkets representanter gifva detta svar till regeringens fordringar, och skola de med denna lösen — detta fältrop för folkets rättigheter — detta föreningsord för verkhg praktisk reform, understödja de redliga män, som vilja hafva en styrelse för godt köp, och fraga föga efter hvilkendera af de aristokratiska faktionerne , som styrer landet? Jag betviflar det högeligen; i sanning, jag vantar det ej. Det är utan all fråga föga uppmuntrande för folkets representanter alt gör: sin skyldighet i det ena parlamentshuset, under det fienderna till all reform afgöra sakerne i det andra på deras ect vis. Men hvem kan väl ändå tveka att förklara, att detär våra representanters pligt att stå på vår sida, äfven om Lorderna sedermera tillintetgöra de åtgärder, som blifvit vidtagna för vårt bästa? Dessutom tillhöra alla frågor angående penningar i synnerhet Underhuset, och churn alskaffande af föregående parlamentsakter, som infört slöseri, ja skamlöst slöseri, — akter som så oförskämdt uppoffrat folket för hofvet och adeln — ej så lätt kan genomdrifvas, kunna i alla fall nya anslag och alla arliga bevillningar vägras, om våra representanter vilja fullgöra sin skyldighet. Skola de väl göra det? Jag mer än tvillar derpå. Se här mina skäl. Cenomdrifvandet af Parlamentsreformen visade, alt en mängd ledamöter, till och med i ett korrumperadt Parlament, fattat det beslut att gifva folket mera makt, och att lägga en god grund för framtida byggnad. Men de, som genondrefvo denna reform, hade icke ringa interesse dervid; de utestängde sina poliuska motstandare från makten, och satte sig sjellve i besittning deraf. Derigenom att de togo valrätten från de ruttna köpingarne, gjorde de det omöjligt för Torics att styra som de hade varit vana att göra; de uppreste en makt, fiendtlig mot hofvet, en makt, som, efter all sannolikhet, skulle komma att mera gynna Whigän Torypartiet.. Då hästen (si äger fabeln) ej kunde rada på åsnan genom styrkan af sina egna hofvar, och sedan han utwöllat sig genom sparkningar mot detia halsstarriga och dumma djur, begärde han hjelp af mannen. Denne kom och det Ju igörade och seglifvade kreaturet öfvervanns genom föreningen af bådas kvraäfier. — Men mannen satte sig fast i sadeln, och har alltsedan heherrskat hästen. Så har Wkhigen öfvervunnit Toryen med tillbjelp af Mannen i England och ännu mer genom Mannen i Skottland och Mannen i Irland, och nu stväfvar han, fruktar jag, allt hvad han orkar, för att slå sin nya ryttare ur sadeln : ja, jag tror verkligen att ban gjorde för någon tid sedan, och ville ej mera låta honom stiga upp igen. Med ett ord — för att komma från kx Esonp till 1235 — så fruktar ae storligen. att det ha