Aftonbladet – 18 september 1835, sida 3

EKALEIDOSKOR FRANSYSKA DOMSTOLSSCENER. Klaganden framwäder och gör militärisk honör för domstolen. Saken förhåller sig korteligen så här; varen ej bekymrade , mina herrar, jag skall ej bli mångordig; denna förfärliga varme har ni brådtom att få hemta frisk luft, och jag med. Men som sagdt är, jag skul le göra historien kort. Jag börjar. Det var en dag, jag minns icke rigtigt, hvilken, men lika mycket , en dag var det, jag hade ätit min. soppa och tog mig derpa en liten knäpp, en tankställare . . . . ursäkta, det är min lofliga vana, jag kan ej vara en sådan der liten knäpp förutan, jag verkligen behöfver den, på samma sätt som fiskarna vatten och alla lefvande varelser luften. Nå väl, jag skall inme vara vidlyfig! sedan jag tagit mig min lila perla, gick jag och lade mig utan allsköns kius på stengatan vid la Halle, för alt taga mig en liten lur, det är bra för matsmältningen, — ursäkta, det är min lolliga vana; — Jag höll redan på att slumra, då jag känner någonung famla och kräla på Dig; högst genant sådant der! jag trodde först att det var någon hund, en fluga eller något dylikt , och jag vaknar. Men hvad är det jag scr? den här munsjören , som ligger med näsan i gatan och haller på att inpraktisera sin hand i min vestlicka! illa lurad blef han, för det fanns inte en cstyfver i den! men det är detsamma, mina domare! alsigten, afsigten , det är den, som jag — inen jag skall ime vara vidlyfug! jag tog mig också friheten att säga: du måtte vara en sakramentska kanalje som kommer och vill plundra folk under sömnen och då man minst väntar sig sädant Och an, han 10g den söta tonen på sig: Tusenfalldt om förlåtelse, min herre! jag har inte tagit rn: got af er! Det beböfdes blott dett jag kände efter på mig, och ingenting fattades; ädelmodig och högsint, som jag alltid är, höll jag just på att låta den arma djefvuln gå sin väg, da jag ville taga mig en piis, och naturligtvis grep et : : 1 7 1 ) ter min dosa; jo vackert! den svpeasbofven hade hbehändigt lagt sig till henne. La gafs det icke vidare någon miskund; dosan är en helig skatt för hvar och ( en som är van vid prisen; och man maste vara bra iorhärdad i brott för att cj ens respektera snusdosan. Ni vet nu orsaken, hvarför jag öfverlemmar junkem i eva hönder; rättvisan må väga den bofven på sin våg; jag later alltsammans dervid bero, hbeldst som jag fi, . . H oe skat igen min dosa, som ni ser här! t , kKlaganden förevisar en väldig snusdosa, som genom sina mångåriga tjenuster blifvit respektabel, och medan I i han, liksom ran Kommit, I miliuörisk takt och eiter den vanliga hovwnören, aligsnar sig, föller domstolen den anklagade vi en månads fängelse. D Madame Bois har ex afejord passion för kalkoner, Iska med samma ömhet, som en hvilka hon pastår sig ä vo ss . sf . sönhet sin kanariefogzel ciler papegoja. I alsigt all oka antalet deraf i sin hönsgård, har hon köpt fyuikväl, efter hvad Lon påstår, förbundit sig alt ej utkräfva betalningen 5 ia stycken af en viss Caron, hvilken derför förr än om en månad derefer, på det hon mitte öfvertyga sly; av de ej inom denna tid skulle dö. Med ett o:d, svaranden pi beane mat bans kalkoner hvarken si bli sjuka inom en manad eher aflemnandet. fär, al säljaren aranterat ) So dö Mor ens H