grundade anledning att tro sig hafva gjort för mycket , i fall hans handlingssätt verkligen inom fädernesiandet träffat så liten öfverensstämmelse, som sakens motståndare med allt skäl kunna påsta, då exemplet icke föranledt till efterföljd inom nagon af rikets öfrige provinser. Nyköpings lan saknar visserlig gen icke män med förmåga alt inse och bedömma fäderneslandets mest i ögonen fallande behof; och då likväl all opinionsyttring uti den så högst maktpåliggande representationsfrågan äfven ifrån denna landsort ännu uteblifvit, synes Nyköpingsbladet möjligen egt närmare anledningar till den pohltiska overksamhetens, tll de makliga goddagarnes och ull den förhoppningsfulla fafängans bestraflande, än att söka dem inom alltför stegrade anspråk åFrih. A:s verksamhet. Friherre A. har aldrig egt den lyckan, som Hr Petre, alt genom kommittenters val först vara hedrad med lagstiftarekallets förtroende och att, sedermera omvald, vinna ett smickrande stöd för sina yttrade meningar för sitt offentliga handlingssätt. Lika många uppmuntrasde, för att icke säga oeftergifligt tvingande, anledningar Hr Pet egt, att fortsätta sin, med så mycken framgang började politiska bana, lika många, om ej ännu flera, hafva alltför ofta ställt sig uti Frih. A:ds väg, för att göra honom det sjelfskrifna representant-kallet mindre behagligt. Frih. A:d har ofta under sitt parlamentariska föredrag påstått, att det för rådgifvare vid Wironen vore ett ovilkorligt åliggande att alträda ifrån deras platser, då de, vid större principfrågor, icke förmådde göra sina åsigter gällande; och såsom ren slutföljd i handlingssätt, har han ansett sig böra frånträda det offentliga lifvets verksamhet, utom de flera andra skäl, han äger, äfven af det, att han tyckt sig finna en kallsinnig liknöjdhet hos allmänheten för den stora fråga om representationsförändring, hvilken han ställer främst bland föremålen för allt medborgerligt bemödande mom fåderneslandet. Den politiska tryckpressen har nyligen lemnat ett lika grundligt, som sakrikt och fosterländskt arbete, rörande vårt representationssält och utvägarna att förändra det; jag menar Hr Gvrefve Björnstjernas. Man får nu se, hvad verkan detta, lika mödosamma som förtienstfulla, arbete kan åstadkomma; om det uppfattas; om det med begärlighet omfattas; om petitionsvågen, i följd deraf, kan blifva allmännare beträdd; m. m. Då Friherre A. först öppnade den sednare, var det ännu en ovisshet, huruvida saken var högsta makten behaghg eller ej. Sedan det sista trontalet, är förhållandet icke mera tvetydigt. Isen är, som man säger, bruten. Det är Svenska allmänhstens liknöjdhet, som återhåller framgången af den stora saken; och om den icke går framåt, så får man ej tillägga några få individers böjelse för öfverflödets njutningar, för fåfängans förhoppningar, eller för maklighetens goddagar, det uteblifna gagn för landsmän och det allmänna, som med mera rättvisa då torde böra föras på räkningen af hela samhällets lätja och tröghet att tänka sig in i utvägarna att förbättra ett samhällsskick, öfver hvars oweflighet likval snatsagdt alla klaga. Friherre Anckarsvards politiska hyila är, alldeles som Nyköpingsbladet förmodar, fullkomligt fri från samvyetsqval, om också icke på den grund bladet förutsätter; men Friherre Anckarsvärd är icke ännu alldeles ense med sig sjelf, i anseende tll slutsatsen, huruvida styrelserna uppfostras utaf folken, ciler dessa uteslutande genom styrelserna. -Derom är han likväl fullkomd ligt öhvertygad, alt ingen styrelse, om än utrustad med de mest öofvervägande egenskaper, skall, under s5dana lagstiftningsformer som våra, kunna utvätta nisot kraftigt till allmän båtnad. eller till samhällsfördelarnes utveckling, som utgör hufvudmomentet uti nutidens påståenden och fordringar, med mindre en sådan styrelse tager första steget att befordra genomdrifvandet af den sä oundgängliga pepresentationsförimdvingenDet är också här vä styrelse, medatvom det, icke utan anledningar ställer sig bakom Törskansni ingarna af det allmåänna tänkesätiets — wetydiga liumhet. Underdaniga petitioner frän alla landsändar, ifrån hvarje vrå alriket, ifran hvarje stads skråkorporationer undertecknade, såsom de, hvilka ingingo ifran Orelio, Askersund, Nora och Linde! Det är i denna anda den periodiska pressen nu synes böra arbeta. Föremålet är bade värdigt och stort; och de individuella 0 beivdl igbeter ra bunde gerna, under så maktpåliggande förhållanden, öfverlemnas till den glömska, hvartill de gjort sig berätligade, eller som de genom sitt politiska handlinessit förljer 1. — Redaktionen bar från Hr hammarmusikus Feron fått