att blifva koustitutionella, hvad skall väl då det partiet kalla sig, som af legitimisterne benamnes det Orleanistiska ? Månne: monarkiskt? Så kalla sig ju äfven legitimisterne. Ordningens vänner? Detta namn har Gazette allt sedan 1326, och ändå längre tillbaka, tagit till skylt. Det må kalla sig hvad det vill — så mycket är säkert, att partierne blott uthänga en annan fana, och för öfrigt icke öfvergifva hvarken deras krig eller deras grundsatser. En större ihärdighet och en större slughet måste förmå regeringen, alt fortgå på den väg hon valt. Uppsättandet af en lifvakt, Paris befästande genom detascherade verk, alla embetsmäns afskedande, på hvilka regeringen icke kan lita, armvsens epuration blifva måhända de nästa stegen. Den nuvarande ministören kan icke fortfara att äga bestand; män, som stå restaurationen närmare, måste komma till styret, och arbeta i ett ännu mera bestämdt system. Huruvida dock ej den nuvarande Konungens lif, äfven om icke något nytt mordanslag rigtas mot hans person, genom den fortfarande spänningen förtäres, innan verket nått sin fullbordan, är en fråga till försynen. Hufu skall det väl gå efter hans död? De ministeriella bladen hafva sjelfve, efter Fieschis ogerning, förkunnat att Ludvig Filips lif var enda stödet för deras system, och att hans död skulle blifva den största olycka för Frankrike. Om Henric V öfverlefyer. Ludvig Filip, månne ställningen derigenom blir förändrad? Troligen icke! Napoleons familj är talrik, förmögen och har stort inflytande ; folkpartiet vill väl icke veta af henne, men i nödfall begagnar det sig, måhända af henne, för att förvirra spelet. Hertigen af Orleans är till en del älskad inom armdten ; men det synes brista honom kraft och erfarenhet, för att fullfölja fadrens planer. — Domen öfver Aprilfångarne har här väckt föga uppseende; sedan länge väntade man att utgången skulle blifva sådan den blef. Måhända hade Pärskammaren urätt, att så skärpa straffet för Albert och Baune, under det Lagrange slapp från saken vida lindrigare än han troligen sjelf väntade sig. Men att Raspail blifvit dömd till tvenne års fängelse, och att fem år stå under polisens uppsigt, har här väckt stor jäsning bland folket, och till och med inom medelklassen. Hvarje skolgosse och hvarje barn i Frankrike, när de tro sig förfördelade eller orättvist tadlade, tillåta sig ofta i första hettan en ganska opassande ton, och ingen finner detta här i landet straffbart. I medlersta Frankrike i synnerhet hörer man hotelser mot embetsman och opassande uppförande urskuldas såsom utbrott af hetta, och ingen frågar vidare derefter. Pårskammaren har icke tagit någon hämnd för de injurier, de fleste bland de anklagade tilläto sig mot henne, och derföre synes förfarandet mot Raåspail här dubbelt strängt. De andra Pariserfångarne skulie man icke fråga så mycket efter; men Raspail väcker, såsom redaktör af tidmmngen Reformateur, stort deltagande; hans blad har flere abonnenter bland arbetarne. De som kunna läsa, föreläsa i deras smärre kretsar tidningen för de mindre kunnige, och prisa den, jemte dess redaktör, såsom folkets bästa stöd. Huru skulle det väl gå — skall GarnierPags i ett samtal rörande den nya presslagen hafva svarat en minister — om vi, i stället för benämningarne: Republikaner och Bojalister, betjente oss af orden: fattiga och rika, lidande och välmående ?? På detta sätt hafva arbetarne redan längesen uppfattat frågan: en rent historisk framställning af händelserne 1832 och 1833 bevisar det. Raspail är således hufvudrepresentanten för den ofvan angilna principen, fastän han lefver i strid med de flesta republikanerne i Paris, och, efter hvad han sjelf sagt, endast för den gemensamma sakens skull associerat sig med redaktörerne af Tribune, hvilka till en del äro fendtligt stämda mot honom, — Ni kan lätt föreställa er på hvad sätt underrättelserne från Barcelona och om upploppet i Saragossa blifvit mottagna, efter de nya lagförslagen och domarne öfver Aprilfingarne. Liksom en iöpeld gingo de från mun till mun. Föröfrigt är hos oss i närvarande ögonblick ingen fara för upplopp eller någonting dylikt. Det felas chefer, vapen, penningar; också vore stunden alldeles icke gynnande, tvertom; domen öfver cheferne för Apriloroligheterna är ännu alltför nära, och förskräckelsen och sorgen ännu alltför vidt kringspridda. Koleraskriket har också något tystnat, fastän sjukdomen fortfar att gripa omkring sig, och till och med i Marseille, efier all sannolikhet, kommer: att räcka in 1 vintern. Om vi icke hafva sjukdomen här tills slutet af Augusti, så bhfva vi säkerligen förskonta derför tills efter vinskörden och till hösten. Tiden för de sjukdomar, som hufvudsakligen äro bundsförvanter åt denna, 1 synnerhet melontiden, är snart förbi. Likväl hafva affärerne ännu icke fått något lifs måhända underrättelserne från Spanien också bidraga att förlänga deras tränande tillstånd. MM