Rade Sina lappar mot lIadrens toller. — DU tUllstår således ditt brott slingrande orm, hvars hufvud jag berde söndertrampa. Dock, hastigt försvann vreden och med den hvarje fad: erlig känsla utur mohrens hjerta, och han utbröt i dessa ord: Store Gud, hvarför har du icke gifvit mig en dotter som var, dig värdig? Gud är stor! — Gud ar stor! upprepade alla. Min dotter tillhör mig ej mer fortfor Hazzuz, hennes kropp är förfallen under menniskors rättvisa, hennas själ, under Guds; för henne bort! Flere händer utsträcktes vid dessa ord för att bortföra den redan halfdöda! men då hon kände sig fattad af soldaterne, slet hon sig lös och ropade med hjertslitande ton och utsträckta armar: Min far! min far! Man släpade bort den olyckliga, och fadren såg med mörk blick efter sin dotter. O, min far! ropade Znaira ännu en gång, redan långt borta, ? omfamna mig ännu en gång innan jag dör! Den faderliga känslan kunde vid dessa ord ej längre kufvas; Hazzuz störtade efter sin dotter, tårar strömmade utför hans kinder, och djupt rörd slöt han sitt barn i sina armar. Vänta ett ögonblick sade fadren, att jag må kunna lemna eder henne, värdig att framträda för Gud. Med dessa ord förde han sin dotter i den lilla marabuten, och dörren slöts till efter dem, Hvad der tilldrog sig är en djupt förborgad religions hemlighet. Utan titvel lågo de på sina knän och bådo. Efter en fjerdedels timma öppnades dörren åter och Hazzuz trädde ut med dottren vid sin hand. Soldaterne hade imellertid upptändt faklor, hvilkas skarpa ljus belyste de utkommande, utur hvars ansigten en upphöjd resignation, något öfvermenskligt talade. Hazzuz förbannade ej mer sin douer, och hon gret ej mer. Då Zmaira åter öfverlemnades åt soldaterna, knäföll hon ännu en gång för sin fader och sade. Välsigna mig, min -far! — Store Gud! utropade Hazzuz, med ögonen lyftade mot himmelen, din barmhertighet är oändlig, tag min dotter i ditt sköte. Jag välsignar dig mitt barn, gå hädan i frid, du finner der ofvan en fader, som ej skall förtörnas på dig. — Med dessa ord upplyfte han sin dotter, slöt henne ännu en gång i sina armar, och afläsnade sig. Tåget skred nu ifrån Marabutens heliga frid; Znaira var omgifven af soldater och ledsagad af Ulema och Sheriffen; en musulman bar en säck och en lina. Znaira gick med nedsänkt hufvud och tänkte på den för hvars skuld hon led döden. Öfver dessa fält, sade hon för sig sjelf, red han med hoppet i sitt hjerta, att återse mig, hur stor blir ej hans smärta, på han er: far att jag ar död. Ofta vände hon sig om för att se marabuten och sin far, hade natten ej varit så mörk, så hade hon kunnat se denne hur han sorgsen följde tåget. Andiligen stannade detta; facklorna, kastade på hafvet sitt röda sken och en vid stranden fästad båt blef synlig. Askan knallade, stora regndroppar nedföllo och det blåste en hastig vestanvind. Vid åsynen af hafvet föll Znaira i vanmakt. Facklorna släcktes, den olyckliga släpades till båten och kastades der; tre Musulmän sprungo efter och med fara att uppslukas af vågorna, stötte ut ifrån land. Nu framstörtade fadren; hans beslut var fattadt: han måste rädda silt barn. Gud förhindre hennes död! ropade han, vänta! Ack! det var för sent; vid skenet af en blixt kunde man se en kropp falla i vattnet. l Vid denna syn kastade sig Hazzaz förtviflad ned på j sanden. Båten kom nu åter och kunde med möda hinna stranden; stormen dånade med förfärligt raseri, alla skyndade ut derifrån och lemnade den olycklige Hazzuz ensam med sin smärta. Två Araber, hvilkas tält stodo ett litet stycke ifrån detta fasans ställe, hade vade varit vittnen till uppträdet; ännu hade de ögonen fästade på hafvet, då de hastgit sågo en hvit kropp uppdyka. De skyndade till stranden och hoppades att en våg skulle kasta den på land. I detsamma de anlände steg Hazzuz i båten och satt ut; snart förlorade de honom utur sigte. De väntade länge, men sågo ej mera hvarken flickans kropp eller farkosten. Aftonen dagen derefter lå: Briggen Neptun segelfärdig på redden af Tunis; ankaret lyftades seglen hissades, Leopold stod på fördäck med ögonen riktade på det land der han efterlemnade allt hvad för hans hjerta var dyrbarast. Vinden var god, och redan beräknade han de dagar hvilka han skulle tillbringa skild ifrån henne. Glad hörde han vinden susa i tacklen, och matrosernes röster, som gjorde allt klart till affärd. I detta ögonblick rodde en båt emot Briggen. Halt Neptun, popadst redan på långt häll: här är ännu ett angeläget bref Båten lade till, brefvet blef emottagit och Briggen gick till sjös. Brefvet var addresseradt till Leopold; det var från Sidi Al. På fördäck var allt i rörelse, hvar och en var på sin post och styrmannens pipa lät då och då höra sig. Leonald önnnade brefvet. genomognade det och föll TT SNESN SA