ZNAIRA. (Slut fr. Lördagsbl.) Leopold, ehuru uti Mohrisk drägt, hade ej obemärkt smugit omkring Marabuten. En jude hade sett honom, en jude, så usel som alla judaismens bekännare i detta land, hvilka för en karube (ett mynt af ett runstyckes värde) skulle kyssa en tuggares fot. Leopold hade sett denna jude hos Sidi Ahmet och der bemött honom med förakt. För att hämnas, och måhända äfven förtjena några piaster, hade juden börjat spionera. Han såg vår unga vän klättra upp tll terassen den natten dåghan öfverraskade den älskade uti hennes kammare, och allt hvad han kunnat utspiomera, meddelade han en Ulama, som redan länge hatat denna Marabut, för det anseende hvaruti den stod. Den unga flickans undergång och fadrens olycka var besluten. Då Leopoid sista gången tog afsked af den älskade, lvssnade fyra Muselmän, från ett bakhåll. derpå; Ulema och Sheriften i Nebel erhöllo genast underrättelse om allt, och begåfvo sig klockan tu på morgonen, atföljde af några soldater, till den olyckliga fadrens boning. Hazzus öppnade straxt för soldaterne och lät de ankommande träda in på gården: Välkomna, sade han, hvad förer er till mig vid denna tid? — Ett Gudshidande brott, svarade Ulema, har blifvit begånget på en helig ort, den är ohelgad genom en Islams bekännerskas och en kristens kärlek.? — Förbannelse öfver dem, utropade Hazzus, vär fromhet förmår kanhända allena att afvända Guds vrede från vår stad — Våra lagar tala tydligt, inföll Sheriffen, förbryterskan får ej skåda dagsljuset, hon måste mnedsänkas i hafvets vågor. — Måtte ej någon storm, yttrade Hazzus aterkasta hennes lik på vär strand, ty den jord, som deraf vidröres är förbannad. Må räuvisan skipas! — Må rättvisan skipas! upprepade alla. — Välan då, sade nu Sherifflen, så utlemna till oss din dotter; det är hon som har oskärat helgedomen.? — Min dotter, utropade Hazzus; lampan som han höll i handen kastade sina sista strålar på fadrens bleka ansigte, sedan halkade hon ur den darrande handen ociysläcktes mot marken: Min dotter, upprepade han ned starkare stämma, duljuger! — Låt henne komma sade muselmännen, kanske är hon ännu hos sin kristna älskling. — Om ni ljugen,? ropade Hazzus med thordönstämma, då, ve eder! — Hastigt ilade han tll sin dotters kammare, ropade henne, trädde fram tll bädden, och fann den tom. Nu erinrade han sig plötsligt hennes sorg, hennes tärar, och darrade för den tankan att bon tilläfventyrs kunde vara skyldig. 3 . Ne . . Zmaira hade hört bullret; förskräckt ilade hon utur