Aftonbladet – 9 september 1835, sida 2

ta nyttan, på hjertats röst eller förnuftets. Det ges åter andra, hvilkas farligaste fiende en undersökning jär, och om hvilka frågan nästan kan anses afgjord, i den stund hon väckes. Det är likväl de, för hvilka man i alla tider stridt med den största häftighet, för hvilka man gjutit blod eller bläck, som man vederlagt me d svärået eller bålet, men som förnuftet alltid ställer på deras verkliga plats, så snart det drager dem mför sin domstol. I tider, då bålet eller svärdet ej mer kunna användas såsom skäl, då förnuftet icke mer är en ipart utan sakförare och utan rätt; då det är en myndighet, afgörande i första och sista instansen, emedan alla andra myndigheter sluteligen nödgas erkänna dess öfvervälde; i en sådan tid är frågans väckande om Engelska Ofverhusets nödvändighet tillika ett bestämmande af dess öde. Då Brittiska folket börjar taga till råds sitt förstånd och sina minnen — .och det är allt, hvad det ändtligen i närvarande stund synes vilja göra — så skall det med förvåning finna, huru iddten om Öfverhusets nödvär dighet, lik så många andra satser, på hvilka man trott utan pröfning, är en illusion, som försvinner, i samma stund man tager den i ögonsigte. Det skall då finna, att detta Ofverhus, långt ifrån att utgöra ett stöd för national-intressena, tvertom alltid motverkat dem; att dess eftergift derföre, eller det understöd, det stundom gfvit dem, varit mera skenbara än verkliga; att det antingen gifvit vika för folkets röst eller nytta, derföre att denna röst varit så allmän, att de icke vågat trotsa den, eller denna nytta sådan, att den äfven kunde begagnås till aristokratiens fördel, samt att. det slutligen aldrig gjort någon koncession åt folkets sak, utan att dervid betinga sig egna fördelar. Så länge Adeln i allmänhet var rik, var dess intresse närmare beslägtadt med folkets, och man bör noga anmärka, att öfverallt, der Adeln både egt någon redbar betydenhet och varit af gagn för staten, har den varit det, icke såsom en prioriterad kast, utan såsom en massa af rika godsegare, hvilka voro intresserade i landets allmänna angelägenheter och icke gerna kunde alltför långt skilja sina åsigter från deras, med hvilka det i allmänhet hade samma behof. — Men i den mån dess förmögenhet aftog, då mängden deraf till och med blef fattig, hade den qvar sina anspråk, sina prerogativer, men icke sitt intresse för landet och folket. Den bildade icke mer en gemensamhet med detta folk, utgjorde icke längre en medlem af den stora nationella familjen; det var en särskild kast, som fordrade att bli klädd och född af folket, utan att hvarken kunna eller vilja gifva något annat i utbyte; den blef, med ett ord, en tunga för landet, ,ett hinder för dess utveckling, och detta förhållande måste fortfara så länge, till dess folket insåg det. Denna stund är nu kommen. Engelska folket har börjat, utan hat och utan passion, undersöka frågan, och på spörsmålet: hvartill har du gagnat? hvartill behöfva vi dig ytterligare? hvad kan väl Engelska Aristokratien svara? Om man kunde antaga, att denna Aristokrati tvunges att tala sanningens språk af sig sjelf, art yttra sig, såsom historien och den opartiska forskningent göraj det, så skulle svaret bli ungefär följande: Atskillige män af vårt stånd hafva lyst och gagnat; men de hafva gjort det icke för det de voro adelsmän, utan för det de voro Engelsmän och utmärkta menniskor. Såsom korporation deremot hafva vi endast varit staten till last och nesa. Allt det, som utgör en fläck på Brittiska karakteren eller i Englands häfder, som gjort dess namn förhatligt eller kastat åtlöjets skugga på några af dess institutioner, har varit vårt verk, emedan vi antingen infört missbiuken, eller hindrat deras afhjelpande. Det tjuguåriga krigstillstånd, hvari Europa qvarhölls, de olyckor och elände, som derunder vältades öfver vår verldsdel, antingen direkt genom Englands tillskyndelse, eller genom den nödvändighet, hvari Frankrikes beherrskare sattes att sträcka sina vapen öfverallt, och som skrefs ensamt på räkningen af hans ärelystnad, det var vårt verk, emedan vi dels hatade honom och det nya Frankrike af princip, dels älskade kriget af intresse. Den ovilja, som träflade beherrskaren och eröfraren, borde således i rättvis skiftning till en del äfven bäras af oss, och kanske till större delen; ty om vi icke oupphörligen underblåst krigslågan, der hon syntes vilja slockna, hkasom vi från början tändt henne, så skulle sakerna långt förr ordnats på kontinenten, och Napoleons stora egenskaper skulle kunnat bli så gagnande för verlden, som de nu, för många af dess länder, blefvo förderfliga. Vårt fanatiska bot till honom, och vår derpå grundade benägenhet 7att tjena elt annat hat, som stod i förvandtskap med vårt, kom oss slutligen att spela den skamliga rolen af hans fångvaktare, och genom den nesliga behandling, vi underkastade det slagna lejonet, bidrogo vi, emot vär vil