EE RE Rn ne AA nn nn da! det är rent af ogörligt att motstå en älskare som sjunger serenader; betänk då, när man icke är i stånd att hviska honom ett ord till svar, icke ens att tacka honom med en slängkyss, utan har en vaksam tant eller mamma, som med knuten näfve hytter genom fönstret och säger: bort! hvad är det för kackel, för gement lamenterande? fort härifrån, eller jag skall ta mig f—-! då är man väl deran! har ni icke medlidande med vår stackars brunett, sköna damer? ty detta var hennes öde. Så stort är likväl aldrig tvenne älskandes trångmåd, att ej Amor kan ställa saken till rätta, om han bara först vill. En kylig och ruskig höstqväll satt vår fromma gumma och stafvade i sin stora bibel; hon hade spunnit opp vid middagstiden alla sina kardor.-: Hon hade sen dess redan huunit en helsida, spottade nu på venstra tummen och vände om bladet, då i detsamma en hopvikt papperslapp flög ur boken ner på goltvet. Hvem målar hennes söfverraskning, då hon efter något synande upptäcker att det var en stor, äkta bankosedel, som troligen alltsen henues salig mans tid legat och tegat i Matthei: Evangelium. Nu är förhållandet det, att ålderstigna fruntimmer på den tiden tyckte ofantligt om kalfeperlan, och att vår gumma hela dagen suckat for sig sjelf: den som ändå hade något godt att värma sig med! som läsaren ser, kom den oväntade skatten alldeles såsom kallad. Och inom en timma var kåffet redan hemköpt, brändt, maldt, kokt och afklarnadt. Sedan detta var gjordt, framsatte mor sin stora kopp, fyllde den till brädden med den bruna delicen, samt nedtog derefter från en dammig hylla en butelj med något genomskinligt, starkt luktande liqvidum, hvaraf hon för att ge drycken en haut gout, eller för att sätta på den en hälsosam: styrka, ihällde ett par skedar. Man skulle sett med hvilken förtjusning gumman satte koppen för munnen, knep ihop de plirande ögonen och tömde blandningen till sista droppa! Denna operation förnyades tills den fromma enkan omsider nickade till och foll i en Jljufligt gycklande slummer. Då kom den lede frestaren. och lade sin hand till den sköna jungfruns öra och hviskade. hör du hur din älskare redan preludierar så ömt utanför fönstret! märk hur gumman somnat ifrån och lemnat dörren på -länt! ett steg på tå, och kärlekeus krona är din! Benägne lasare, fördöm icke, men beklaga dens obevarade oskulden, om hon faller i en pröfning som denna! — Bleknästa mångubben hade stigit opp öfver Djurgårdsbergen; endast han och tuppen med silfverögonen på krogskylten sågo de båda älskande, hur de trippade så tysta bort fråm gamla mörs dörr. Dock ve! en tredje såg dem äfven! en man full af grymhet, en man som aldrig tryckt en kyss på någon jungfrus lappar mer än en gammal sjuttiårig tan:s, och aldrig i sina armar slutit en darrande skönhet, mer än den gång han i en utländsk hamn uppsnappade ombord en liten skeppsråtta ochbarhariskt kastade henne öfver relingen opp på landbacken. Det var en rå sjöbuss med bruna kindknotor och breda axlar, som bodde tält utmed mutter på tuppen, och olyckligtvis mer än en natt blifvit uppväckt af vår lågande älskares serenader. Han hade svurit ve och förbannelse derdofver, och afvaktade endast lämpligaste tillfället ast göra ända på hvad han kallade: den helvetes Kurtisen. Det älskande paret hade derfor icke hunnit många steg, förrän de förnummo bakom sig hvinandet liksom af en dugtig knölpåk. Den sköna tordes knappt se sig om, men hennes riddare fattade för ett ögonblick posto för att beräkna den ötverhängande faran, hvarefter han visligen med sin fästmö tog till fötterna. Sjökaptenen var också en figur att skrämma folk, med hopdragna buskiga ögonbryn och en manshög stake 1 näfven. De unga togo vägen öfver backarna, der den gamla mannen hade svårare att följa dem, mellan buskar och snar; men den falska Ran lurade framför dem. Den nu såkallade Cajsa Rultas bruon var då för tiden ännu en öppen djup källa, dold bland gräs och hagtorn, hvarur pigorna från grannskapet, med tillhjelp af en lång stång, måste i sina ämbar hemta opp vattnet: det fanns väl en lucka deröfver, men denna hade man händelsevis i afton glömt att sluta till; månan gick in i ett molm; räddslan gör en dessutom blind; L ett ovarsamt steg och den flyende älskaren snafvar ner i brunnen! — Hör du det plumsar! o himmel, han är förlorad! — Åter ett plaskande ljud, och derpå en tung duns; det löst ditsatta träd, som uppehöll luckan, hade blifvit vid de olyckligas fall undanstött, och grafvens dörr smållde nu till om de båda älskande. En eller två resor förnams ur djupet ett qväft och omkeligt jamande, hvarefter allt blef tyst. Aldrig hafva tvenne kattor älskat hvarandra innerligare, aldrig fått en mera tragisk ändalyckt. När gumman på Tuppen vaknade om morgon ur sitt behaghea rus. var hennes första tanka på hennes älskade