CAJSA RULTA (Ur ett manuskript på velin: Stockholm 1835). Törhända har läsaren någon gång en vacker sommarafton , längtande att efter dagens qvalm andas en friskare luft och blommornas dofter på de gröna Djurgårdskullarna , eller hungrig efter en abborre på Blå Porten , tagit vägen öfver Skeppsholmen, för att vidare derifrån låta sig behagligen fraktas i en roddarbåt till ort och ställe. När man väl gått om kassernerna på denna holme och hunnit igenom den dunkla allten förbi alla på bänkarna här och der hvilande sirener, upptäcker man snart, till venster om vägen nere vid stranden , en gulmäålad brunn, med en svart dellin målad på ena sidan och deröfver i stora, helt och hållet rälliniga, karakterer den mystiska inskriptionen: CAJSA RULTA. Ett något fantastiskt namn och okändt i häfderna! utan tvifvel anåtte likväl vid detta ställe ett besynnerhgt minne, en hemlighetsfull tilldragelse vara fästad. Gör dig derföre -ieke brådtom , käre vän, deruppe på vägen! siste viator! han med glasögonen på näsan och snusdosan mellan fingrarna! han der, så törtjusande ajusterad i lorgnett, käpp och hund! eller hon, lilla tärna med boucles damour och vippande sidenkapott, hon som trippar så lätt, för att hinna med i den afgående båten! Hör, styrmannen ropar: Nå, lägger ni ut, fruar! Hur ni må springa, kommer ni ju ändå icke med, blif derför qvar till nästa båt och tag imedlertid den stora märkvärdigheten i ögnasigte! — Nej, äfven den sista sätter foten på rodderbåten; gummorna skjuta från land; icke en blick på Cajsa Rulta! Läsaren menar kanhända, att jag är maken till den der mannen af den Götiska skolan, om hvilken Vitalis har en så lustbar historia att berätta; men i sådant fall begår han ovedersägligen ett misstag. Jag vet ganska väl att skilja en förfallen badstuga från borgruiner, likaledes ett sönderbrutet stekspett från ett hedniskt offerredskap. Men en resande, som jag, bör aldrig låta någonting uudgå sin uppmärksamhet; han bör forska och spörja öfverallt, han skall ge sig i tal och snusa med gamla käringar, han skall valka sin buss med språksamma invalider eller matroser, — med de skräpiga rudimaterierna af deras berättelser, kan man bygga sig sjelf ett odödlighetens tempel, — han skall damma ner sig bland gamla luntor i arkiverna, och sedan skall han på ett pikant vis låta verlden veta, hvad nytt han kunnat eller låtsar sig åtminstone hafva kunnat uppspana; så kan han en vacker dag bli ledamot af någon antiquitetsakademi eller någet vittert sällskap. Och det är derför som jag också användt all upptänklig möd:, för att komma under fund med sammanhanget med denna brunn och dess besynnerliga inskription. Den hederlige Elers berättar i sin historia öfver Stockholm, andra delen pag. 343, att källan fått sitt namn af en gammal gumma, som i dess vatten af våda omkommit, och att, först i sednare tider, brunnen blitvit öfverbygd samt prydd med en målning, föreställande en basilisk?. Alt en så prosaisk anledniug icke kunnat gilva källan dess benämning, anade jag genast; och efter oräkneliga krumbugter kom jag omsider en mera romantisk tradition på spåren. Det lider icke mer något tvifvel, att denna är den med verkliga fornållandet mest öfverensstämmande. Historien är den. För många år sedan lefde här på skeppsholimen en gammal enka, skrumpen, gudfruktig och barnlös. IHon hade i all sin dag idkat på stället en ärbar krogrörelse, och den åldriga skylten, en tupp med siltverögon förgylld näbb och purpurkam gnisslade ännu utanför hennes dörr. Menu mutter på Ölfatet et par hundrade steg derifrån, et rödlätt och vänligt treuioarigt dygdemönster, hade tagit lofven af henne, och sällan hävde det numera, att en törstig båtsman helsade på henne, der hon, med en dank i trädstaken, upphängd på en spik utispisen, svängde sitt spinnrocksbjul under de länga vinterqvällarna i sin ensliga stuga. Till sällskap och trefnad hade hon, såsom helt liten, upptagit en fosterdotter. Denna var gummans allti allom; hon låg i hennes egen säng med de välmanglade storrosiga sparlakanen; hon fick gräddan, särskildt för henno afskummad, då det någongang fans mjölk i huset; hon hade varmaste Vvran i spisen för sig, då det -var rätt emållkailt ute. Och pigan min växte till och blef frodig och skön; hou hade de vackraste bruna ögon och et fiut skägg kring mun och haka. Det var vaål icke ofta hon slapp ut från sin matmoder; men hon hade någongang, da hon i sin glada oskuld satt och spann, fatt höra gumman med dalirande stämma sjunga för henne dea gamla visan: Spinn, spinn, dotter min! i morgon