Låt henne gråta. Det är minnets blomma. Hon vittna skall om mig: Förgät mig ej! Låt henne lefva. Ty till himlafröjden Bortfly de frommas minnen ej. De dofta qvar, i dalen, som på höjden, Och döden ropar sjelt: förgät dem ej! Och nu dia stjelk i blomsterglasets vatten Jaz satte. An ditt öga log; Och än en doft for herrlig genom natter Till dess hav bort, 1 morgonväkten, dog Mcea, på din hy en himmesskrift jag röj le: Förgåt ej mis, dar första vän. Och i dia krona, då nova blek sig böjle, Fana jag den huldas avletsdrag 1gca.