Man nödgas tillstå, att en sådan fallenhet för fasa och förskräckelse icke finnes någonstädes, som här i vårt kära fädernesland. Orsaken kan sökas i oförmågan att begripa ett fenomen eller ett uttryck, d. v. s. brist på bildning. Vissa förstå att exploitera denna endemiska förskräckelsefeber och behandla den såsom homöopater, eller med små men verksamma dosisar af egen, verklig eller fingerad, förskrackelse.. Hvem minnes icke yttersta domens ankomst år 1816? En tidning hade på skämt berättat en spådom, att verlden skulle förgås en viss dag det året. Han hade i och med detsamma visat löjligheten af denna spådom; han hade sedermera ytterligare bevisat orimligheten af hela pratet — men ingenting hjälpte; all bevisning, all ridicule halkade förbi de förskräckta sinnena, som deremot troget behöllo käringsagan. I alltsamman var det ingenting mer än den, som man förmådde eller wille fatta. — Hyem minnes icke ryktet om brunnarnes förgiftring? Sjelfve Hofkansieren blef uppskrämd deraf, och jurymännen darrade i åtta dagar efteråt. — Hvem mins icke de feberrysningar, som för 14 år sedan bemägtigade sig vederbörande, i anledning af en tidnings bibliskt figurliga uttryck, att man borde utkräfva landets blod ur Ministrarnes naglar?? Man såg, i sin förskräckelse, redan de materiella tumskrufvarna; man vädrade revolution, convent och välfärdsutskott. Hvad som var en bild, tog man efter orden och för en uppmaning tll terrorism. En viss man, som trodde sig sjelf stå i kannskottet, blef öfvertygad om det fasansfulla i syftningen, så snart man upplyst honom, att ordet Ministrar icke fanns i bibeln. För närvarande lefva vissa af våra små landsortsvänner af ett par skämtsamma bitar, som vi haft i år. Kronqvarnen och Riddarholmstuppen utgöra ännu de