im m7—n mama mn RR FT Fransysk poet var uppfinnaren eller fastmer förnyaren deraf, ty dess första ursprung leder man ända från Lykophr on, som tre århundraden före Christus ur konung Ptolomzei namn utletade tvenne grekiska ord, som betydde: full af honung. Denne Fransyska poet hette Jean DBaurat, eller som han annars latiniserade sig, Auralus, och föll på det infallet att så kombinera sina samtidigas, och synnerligen sina vänners och stora gynnares namnbokstäfver, att de alltid innehöllo något fint smicker åt dem; han förvärfvade härpå ett stort rykte, och vann, omsider titel och rang af hofskald. Hans exempel följdes af många, och under Carl IX:s och Henrik III:s tid var anagrammet lika mycket i modet som mustascher och pipskägg. Huset Lothringen (Loraine) anagramatiserade silt namn till Alerion (örn) för att våga upptaga denne såsom en sinnuebild i sitt vapen. Francois Roebelais gjorde sig i sm Pantagruel rolig öfver dessa omkastningar och förvridningar af ord och bokstäfver, och kallade dem econtrepeteries. Emedlertid nämnde han sig sjelf genom ett dylikt för Aleofribas Nasier, och Calvin försmådde icke att härutinnan efterhärma honom, utan utgaf sina institutioner under namn af Alenuin. De latinska anagrammerna voro likväl alluid mera ansedda, och flera dylika voro verkligen högst träffande och kuriösa, om också åtminstone det förra epithetet icke billigen låter lämpa sig till ett anagramm som en Tysk, Celspirius i Begensburg gjorde af ordet mulier (qvinna), nemhgen I Lemur, det vill säga, wik hädan, spöke! En annan Tysk gjorde den gemena upptackten att det latinska ordet zxor (hustru) kunde genom upplösning af bokstafven x till es omkastas tll oreus (belfvete). Den Franska Lyrikern Pierre de Ronsard erbjuder et anagramm, som förherrligar hans snille, nemligen Rose de Pindare, och i Koltaire, hvilket na n Gilbert ovärdigt parodierade till Vof-å-terre, fann en beundrare orden: 0 alite wir! (0, store man!) Louis Mairat författade ett helt band med anagrammer till Richelieus ära, och Pater Louis firade sin älskade, den heliga Magdalena, äfvenledes i anagrammer, samt hade tålamod att upplösa anagrammatiskt icke allenast namnet på alla helgon i kalendern utan på alla påfvar, kejsare, kungar, drottningar och andra ledande personer i verldshistorien. En annan utkastade ur orden: Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum, en litania af hundra anagrammer. Denna besynnerliga konst hade sina apostlar, martyrer och pradestincrade. En viss Andre Pujom hade genom OmSastning af bokstäfverna i sitt namn kommit under fund med sitt blifvande öde, nemligen pendu å Riom (hängd i Riom); mannen blef genom denna upptäckt haltgalen, begaf sig, undergilven sin bestämmelse, till Riom, kom der i ordvexling, dödade sin motståndare, och slutade med galgen: Jean Baptiste Rousseau, som skämdes ötver sin låga börd, ville åtminstone ha ett mera välljudande hans ovänner, Saurin, underkastade det nya namnet en analys och utletade derur tu te renies (du förnekar dig.) Anagrammet innebar visserligen mången gång elt smicker, ehuru oftare en satir eller ett stickord. Så gjorde man ur Jean Calvin: le vrai Cain (den saunskyldiga Cain) men i Marie I ouchet, Carl IX:s mäuvess, fann man: je charme tout, (jag förtjusar alla,) och ur Marguerite de Falois fick man: Salve virgo, mater dei? (var helsad jungfru, Guds moder 1) någon liebhaber af tobaken, som man vet i sextonde århundradet infördes i Frankrike genom Vicot, upptäckte i den ursprungliga benämningen af denna planta, tHerba Nicotiana, den fras, som ännu användes, då någon nyser, in bona cartitate! (vål bekomme!) Ur namnet Pilatre de Rosier, den berömda luftseglaren, utletade man det smickrande anagrammet, som hkväl genom mannens olyckliga slut fick en temligen bitter dementi, tu es pr. roi del air, (du årtluftens första Konung,) och en annan fysiker, Abbe s tolan, hvars ballon föll ner, förde i sitt namn det profetiska anagram-— met: ballon abime , (den nedstörtade ballongen.) Man hade med tiden betydligt lättat uppsökandet al dylika anagrammer medelst en ordentlig mekanik, som verkstälde bokstäfvernas omkastning i alla olika variationer. Sin största triumf upplefde anagrammet vid en fest, som af en skolmästare föranstaliades för den unga Stanislaus, sedermera konung i Polen, och hans familj L czynski. Här uppträdde tretton dansare, klädda som riddare med sina sköldar, af hvilka sednare hvar och en bar sin bokstaf af de två orden. Domus Lescinia (Leczynskiska huset); och under en ballet vexlades nu ordningen mellan sköldarna på det sättet, att de alltid för hvar ställning bildade en ny latinsk fras, som hade afseende på den unga Stanislaus; det sista anagrammet, scande åå ee namn, och kallade sig sålunda Verniettes; men en af