Aftonbladet – 22 augusti 1835, sida 1

Dade I VeCllenSsKap OCH KONSLU Dlanad medelklassen, a hvars gagn våt MHandtverkare-Institut är ägnadt. (Omätliga bifallsrop.) Den har redan spridt sig ofantligt öfver hela landet under de senaste tio eller tolf åren. Och nu hoppas jag att de, som biträdt att lägga grundstenen till denna vår inrättning, och som äro här närvarande för att fira högtiden i, anledning af dess stiftelse, skola fortfara att, så mycket det står i deras förmaga, befordra utbredandet af uppfostran, förbättringar i folkets belägenhet, tillväxt i sammhällsdygd, hvilken står i nära samband med uppfostran. och icke kap hvila på någon säkrare grund ån vettenskaplig, moralisk och religiös uppfostran (bifallsrop), och jag nämner dessa trenne grenar af uppfostran i omvändt förhållande till deras vigt. (bifallsrop.) Och utomdess fira vi en fest af fred och god vwilja mot hela menniskoslägtet (högljudda och länge fortsatta bifallsrop), för framgången af fridens yrken, såsom motsatta den upproriskes, mordbrännarens och våldverkarens; för den största välsignelse näst efier invertes lugn, jag menar fred med hela verlden (bifallssop) — fred med Amerika (bifallsrop) — fred i Irland (bifallsrop) — fred med det stora, upplysta och, Gudskelof, numera fria Fransyska folket (omätliga bifallsrop) — vår närmaste granne, och derföre, så vidt det är fråga om våra intressen, vår bästa kund och vårt bästa torg, om nationerne vore visa, och regerimgarne i Frankrike och hos oss kunde lära sig att inse, alt det ömsesidiga utbytet af våra produkter är fördelaktigast för båda nationerne. (llöga bifallsrop.) En sådan högtid är det, som vi samlats för att fira; hvartill måste tilläggas icke blott uppfostrans sak, utan såsom en gifven fölid af densamma, den borgerliga och religiösa frihetens sak. — (Högljudt bifall.) Derföre mine Hrr, då vi kommit tillsammans vid ett sådant tillfälle som detta, vill jag endast påminna dem, som här äro närvarande, att det icke finnes någon pligt mera helig, ingen som mera tager i anspråk eder uppmärksamhet eller förtjenar att mera noggrant uppfyllas i närvarande period, än att understödja och uppmuntra den stora insutution, som tagit sin början denna dag. En anonym vän af densamma har redan i dag hed:at sig med en gåfva af 100 L. till den nya byggnaden. — Och nu mina Hrr, kunde jag säga eder farväl (Nej! Nej!) sedan jag fästat eder uppmärksanslföt på det förnåmsta föremålet för våra tankar denna afion. Med eder tillåtelse vill jag beröra ännu ett par andra ämnen. Då jag kom hit på jernvägen , för första gårgen, i dag — detta förvånande verk, som bokstafligen förenar Manchester och Liyerpool, som besegrat afstånden af tid och rum, som förenar Manchester med detta stora aflopp för verldshandeln, då en kort resa förde mig öfver detta långa afstånd, tänkte jag med nöje på, att mekanici och handtverkare undanröjt alla de hinder som lågo i vägen, att ett rigtigt användande af vettenskapens principer ledt till de förbättringar i konsterne, genom hvilka utförandet af detta underbara verk blifvit möjligt. Jag såg svårigheten af rymd besegrad — mossar genomskurna, som för få år sedan knappt kunde beträdas af menniskofot eller djur, och öfver hvilka nu vagnar rullade, lastade med tunga, rika produkter -— bryggor spända öfver dalarne, ångvagnar flygande öfver strömmarne, klippor genomsprängda — det var omöjligt att icke intagas af beundran för den konst som skapat allt detta, och den reflektion uppsteg i mitt sinne, att detta för hela menniskoslägtet så välgörande verk blifvit tillvägabragdt, utan att spilla en enda droppa blod, utan någon förlust af menniskolif,j med undantag af den sorgliga händelse, som kostade mig en vän och eder en representant (Huskisson). Med hvad obetydlig kostnad har icke detta förvånande arbete blifvit utfördt — för hvilket ringa pris denna nyttans triumf vunnen! Femton hundrade millioner hafva blifvit bortslösade på blodsutgjutelse, på krig, för att naturalisera barbariet i verlden! På krig, menniskoslägtets -plågoris — på krig, som, Gud vare låf, aldrig mera kan återkomma till samma vidd som förr, ty menniskornes ökade upplysning måste göra alla försök i framtiden helt och bhållet fruktlösa, att inkränka eller tillintetgöra folkens frihet. (Här uppsteg hela sällskapet och utbrast i tredubbla hurrarop.) Tro mig, jag blickar med blygsel, sorg och harm tillbaka på den väg de styrande hos oss gåt — en väg, som folket numera är alltför upplyst för att nånsin tillåta dem åter vandra. (Bifallsrop.) Om ett hundrade af dessa femtonhundrade millioner 1i stället blifvit använda i fredens yrken, hvilka välgörande frukter skulle ej landet deraf skördat? (Höga bifall rop.) Såsom sakerne nu stå, betraktar jag förbållangGet med vämjelse — och vi kunna upplefva den dag då hvad som är gjordt i detta fall kommer att förefalla I ka otroligt, som det nu är förhatligt att tala om. Dessa krig ådrogo oss vår närvarande statsskuld af 800 milkoner sedan de föratt kactat acc 7ANNM millianer I rada nan.