Aftonbladet – 20 augusti 1835, sida 2

aet, den anauare vat ci Stor LWUpp ee of drar , men något skamfilad och bränd; och detta var den fordne Riddarholmstuppen, som blef störtad från sin höjd, genom revolutionen den 28 och 29 Juli, och nu fått tjenst hos Minerva, såsom Kammarherre. Vid första ögonkastet såg jag, att det icke berrskade någon harmoni i hushållet. Tuppen svängde sig med en spotisk och stolt mine omkring ugglan, utbredde stjerten såsom en solfjäder, strök upp halskragen och skrek ur den största oboe-ton. Ugglan satt stilla, kastade en andäktigt ilsken blick på sin rival och svarade blott då och då med cen hes sarkasm. Under tiden bläddrade hon i ett nyss utkommet tal i Bibelsällskapet. Orsaken till missämjan fick jag snart veta. Just som jag steg inom dörren, klippte ugglan med ögonen och korsade sig, hvarpå hon med en af ilska nästan qväfd hes röst framstötte de orden: dessa fördomda hönsen! de tränga nu ut allt allvarsamt och grundligt folk och alla gamla trogna tjenare! — Då skulle du hafva sett Tuppen, huru han hoppade rakt i vädret och skrek till: Ah, drag för den och den! det är icke tid numera, att desse andäktige pedanter, som lefva i mörker och dam och blott verka om natten, skola beherrska oss. Annat fordras nu: il faut monter å cheval! Jag och de mina, i synnerhet mina små gentila höns, vi braska i solskinet, vi äro samhällets grädda och omgängslifvets prydnad; skulle vi tåla bredvid oss, ännu mer, skulle vi tåla öfver oss dessa nattens barn? Non jamais! — Fatuum sane genus et irritabile, hväste Ugglan; sed videant sibi! — Tala dit modersmål, eller åtminstone une langue moderne, din dammige calott! trumpetade tuppen, ou je VEcraserai. Hans rörelser tycktes här förebåda en förargelig ; strid; men lyckligtvis kom Minerva i detsamma ut ur sängkammardörren. Hennes ansigte visade sorg och förargelse, men ingen förvåning, ty dylika scener lära icke vara ovanliga. Hon såg en stund med förebrående uppsyn på de båda ovännerna; slutligen yttrade hon: nå, hvad är det nu igen? Tuppen blef förlägen och teg; men Ugglan, som icke tyckes vara besvärad af förlägenhet, upplät sitt näbb och sade: Allt sedan du befattade dig med detta hönsbyket, är du icke mer den samma, och dina affärer gå dåligt. Du har förlorat ditt jemna goda humör och ar icke mera ens qvick som vanligt; en ond ande synes hvila öfver denna förbindelse. Denne här Seigneuren, som hoppar och stoltiserar, för det han i tre hundrade år suttit på en pinne och svängt sig efter alla vindkast, till gatpojkars och skutskeppares förlustelse, tyckes nu, sedan du adopterade honom uch kostade på honom litet nytt bladgull, hafva föresatt sig att förakta och förolämpa dina gamla trotjenare. Jag fruktar sannerligen, att du begynner kokettera med den snushanen på dina gamla dagar; annars begriper jag icke det företräde, hvarmed han och hans hönsfamilj behandlas, för hvars skull du till och med nedlåtit dig att slåss med yrisar, för att skydda honom. — Tig, ropade gumman, med en sådan rynkning på näsan, att glasögonen ruskade, tig och haf respekt för Monsieur le Vicomte de Aonte-cucquelicu! Hans familj är gammal, hvilket är en hufy udsak, och hans seder och skick äro värdiga hans börd, hvilket icke är en bisak. Han har lidit af en Julirevolution, bhvarföre jag måste åtaga mig honom; och af hans älskvärda familj har jag fått månget godt tjog ägg, hvarföre han fästat sig närmare vid mitt hjerta. Han har ingen sorts liaison med Fieschi, derom har jag redan försäkrat verlden och tänker försäkra detsamma, så länge jag har en penna i behåll, om ock hundrade vittnen intygade motsatsen. Att jag för hans skull slagits med paltar och tråss, ja med grisar, bevisar ingenting annat, än alt man moderligen älskar den, för hvars skull man lider. Olycklig vore för oss den stund, då han skulle resa bort och engagera sig i Don Carloss arm, sasom jag väl fruktar att han gör, i fall han möter otacksamhet hemma. Nu blef tuppen förtjust och repade mod. Sedan han kysst gum man på handen, kråmade han sig och utbrast med ett skallande hånskratt: Det var lagom åt dig, gamle malätne foliant! Då jag stod på tornet i ondt väder och solskin, då jag med mycket besvär visade allmänheten, hvarifrån vinden kom, och fröjdade den med min förgylda yta, då satt du långt längre ned i trygghet på kyrkovinden och spann ihop komplotter, till hvilkas utförande jag och de mina måste låna handen. Blygs och gå tillbaka i ditt mörka hål! — Vid detta tal rörde ugglan knappast en muskel, utan syntes försänkt i meditationer: men Minervas vrede uppblossade och hon tilltalade Vicomten med hårdhet: Gäck ! Haf vördnad för hans Eminens ; ty, ehuru han blott hafver silt rike in partibus infidelium, är han dock den förnämste pelaren för värt välde. Ve dig, mbilske dåre! om han verkställde sin ofta yttrade önskan att ee a 1 . KE a