Aftonbladet – 20 augusti 1835, sida 1

emot de former och vehikler för förändringar, som genom den 1 århundraden fortsatta striden emellan tvenne politiska meningar der utbildat sig; ty derigenom 1tvim-. gas Engelsmännen att kläda hvarje nyhet i historisk drägt och gifva framtiden en grund, hämtad ur det förflutna. — Politiska rörelseprincipen är i Frankrike frukten af filantropien, i England följden af en parti strid. , Den bästa pröfvosten på ett politiskt system är den dosis kosmopolitism det innehåller. Frankrike under kufvade de fremmande folken, då det ville befria dem. Detta låg i de förvirrade intressena och i den ringa hofsamhet Fransmännen känna i medgång. Men Frankrikes principer sväfva alltid ut öfver dess hemlands berg och strömmar, och närma sig menskligheter. med hän ryckningen af en allmän broderkärlek. Iäråt ler det Tyska Tiers parti; det har rätt, ty det bar bistorien för sig. Men att Engelsmännen skratta häråt är orätt, ty de känna blott sin åafomgjordade O, blott den frihet man eger på dess kritberg. Ingenting bevisar väl bättre, huru ytterst svag förbindelsen är, hvari Engelsmännen stå med den revolutionära principen i Europa, än just deras egoism. Radikalismen i England är ej ett foster af Fransyska revolutionen, utan en afkomling af det långa Parlamentet. England hade långt före förklaringen af menniskans rättigheter sina sociala drömmar, och sitt realiserade Utopien i republikens dagar. England kan gifva citater för all ting; derföre rör det sig så stolt i den eviga cirkeln af sin konstitution, i dag som i går. Hvarje parti i England tror, att hvad det yrkar redan finnes i författningen, och att det endast genom motpartiets våld undanhälles landet. Om det tycktes såsom England, sedan den stora pacifikationen, flere gånger aflägsnat sig från sina juristiska cirklar, så är sådant hvarken en följd af den progressiva instinkt, hvilken alltid skall karakterisera Fransmännen såsom mnehafvare af det Europeiska initiativet, eller frukten af något revolutionärt svärmeri, utan helt enkelt af en finans-beräkning, omfattande, inom landet, det stigande missförhållandet i förmögenheten, utomlands, de verldshandeln hotande faror... Alla komma derom öfverens, att den Engelska industriens exempel-lösa höjd icke är naturlig, utan krampaktig, föranledd af svårigheterna uti Englands ekonomiska förhållanden. Farorna för verldshandeln och för den Engelska industrien måste stiga, sedan kcentinentalspärrningen för första gången vederlade fabeln om det kommerciella förmynderskapet. Nord-Amerika höjde sig såsom en ofta segrande medtäflarinna; Frankrike och Tyskland skydda sig inom sina gränser emot konkurrensen af den rödoch hvitsminkade On; kanaler genomskära kontinentens mellanländer; på floderna mötas, likasom i Amerika, de rykande ångfartygen; jernvägar skola göra de stora städerna till hvarandras förstäder. Man vet slutligen buru kännbart reaktionen af den Tyska Tullföreningen måste verka på England; man vet att det låg i dess stiftares intressen, att såra England i dess Achilles häl, Spanmilsbillen. Men England vet att, under striden om dess existens, ligga icke slagtfälten på kontinentens kuster, på hafven eller i fremmande verldsdelar, utan i dess eget hemland. England måste besegra sig sjelf. Det måste nedsätta sina behof; det måste borttaga dessa mäktiga häfstänger, hvilka spänna maschinens kraft till en höjd att brista, och åter skaffa sig utrymme till en naturlig rörelse. Detta är reformens hela hemlighet. Den är ej att söka i parti-afunden, icke i Rousseaus Contrat Social icke i en Jeremias Benthams mekaniska Statsfilosofi, utan i en rent financiel kalkyl, hvilken Engelsmännen redan i Napoleons tid måst göra öfver sin kommerciella och industriella ställning, och hvars riktighet blir dem allt tydligare, Dagens utländska . poster medföra underråttelser från Paris till och med d. 9. från London af d. 11, samt från Hamburg af d. 14 dennes. : Konung Ludvig Filip har all utsigt för sig, att lyckas i sina förehafvanden mot tryckfriheten och de andra garantierne för friheten i Frankrike. I de kommissioner, som Deputeradekammaren utsett att yttra sig öfver de framlagda lagförslagen, är antalet af ministeriella ledamöter så öfvervägande, att man öfverhufvud räknar 5 ministeriella för en oppositionsledamot. Det kan knappast betviflas att ju förslagen gå igenom hos de Deputerade, måhända med en och annan mindre väsentlig modilikation.. I de diskussioner, som inom kommissio— nen för trycktvångs-förslagets granskning förefallit, bade Odilon Barrot, Garnier Pages, Laffitte m. tl. af de libersle Deputerade, samt legitimisten i!ennequin, vedan tydligen bevisat, att med en sålunda uppstäld lag som den föreslagna, någon tryckfrihet i sjelfva verket icke kom att finnas; men pluraliteten hade inga öron för