Aftonbladet – 18 augusti 1835, sida 2

brottslig emot det af aktor åberopade O:te mom, al J:e f. Tryckfrihetslagen, fanns besvarad med Vej. Kämners-Råluen företog derefter målet till slutligt afgörande; och kommer utslaget att för parterne afkunnas nästkommande Torsdag. — Aftontidningen i går meddelar ur Foxs historia några bitar af Oxfordska Universitetets politiska trosbekännelse under Carl II:s och hans brors regering. De utgöra en parallele med hvad man synes tänka vid ett nordiskt lärosäte — synes, säga vi, ty ehuru alla, som offentligen yttra sig, tydligen äro lika ifriga bekännare, som någonsin de lärde i Oxford, af den gudomliga rätten och den passiva lydnaden, berättigar dock detta oss icke att antaga, att Universitetet in corporce skulle instämma i det ömkliga tory-— skränet, i fall fråga blefve om en allmän adress eller yttrande. Fara värdt är det imedlertid, då ingen röst utgått derifrån i motsatt anda; och detta är mycket illa, ty nationen, hvars ojemförligt stora majoritet hyser tänkesätt, hvilka ingalunda kunna förenas med den lärda servilismen, kunde komma att förakta och försumma en dyrbar nationel bildningsanstalt. Det der adressväsendet i England är en god sed, emedan man dymedelst får lära sig att känna sitt folk och veta, hvad man rättar sig efter. Utdraget ur Fox följer : Föreningen af Hofoch Kyrkopartiet hade omsider ernått en sådan grad af styrka och fasthet, att Konungen först nu vågade förlägga Parlamentet från London till Oxford; och sedan han betingat sig en hederlig årspenning af Frankrike, för att göra sig utaf med det i Oxford församlade Parlamentet, med den fasta föresats att aldrig mera sammankalla ett dylikt, — ty detta hade Ludvig XIV gjort till vilkor för soldens utbetalning — lyckades någon mesyr aldrig bättre än denna, ty från alla ändar af Riket ingingo de mest smickrande skrifvelser. Gudomliga rättigheter och ovilkorlig lydnad återskallade från alla håll, såsom de mest omtyckta lärosatser; folket tycktes täfla om den äran att hafva största andel i slaveriets ärorika verk, i det man tillförsäkrade Konungen (Carl IT) och efter honom Hertigen — ett oemotständligt välde. Men de, hvilka (emedan Carl!af sina smickrare blifvit skildrad som en försonlig Furste, man vet ej af hvad grund, eller emedan man tagit slöhet för godhjertenhet) låtit sig förleda tll hoppet, att hans tyranni skulle vara af det lindriga slaget, sågo sig nu i sin förväntan mycket bedragne. De mest redligt sinnade Parlaments-ledamöter blefvo smädade, icke för deras lasters, men väl för deras dygders skull. Genom omutlighet gör man sig hatad hos fala menniskor, och genom upplysta och rigtiga begrepp i filosofien och regeringskonsten gifver man ej sällan tränghjertade själar anledning till bekymmer. I dessa dagar i synnerhet var det ganska vanligt att med stor öfverdrift påminna om republikens tider; och det var en förträfflig lösen för alla larmblåsare, att göra hvarje vän af frihet och rätt misstänkt att vilja förnya de sorgliga uppträden, som kostat Car! I likhet. — — Betrakte vi Jakob II:s regering såsom ett object för sig sjelft, utan yttre förening med historiens allmänna gång och händelserna under densamma, uteslutande efter. Konungens individuella karakter och böjelse, så lemnar den oss en lärorik varning. Den visar oss i allmänhet de faror, för hvilka vi Engelsmän blottställa oss, om vi, af kärlek till en regerande Furste eller af ewu aldrig så väl grundadt förtroende, att hans afsigter öfverenslämma med våra egna begrepp om vår statsförfattning, uti någon Synnerlig mån aro eftergifvande uti den outtröttliga vaksamhet på thronens makt ,hvilken ensam kan betrygga verksamheten af de visa lagar, hvilka till samhällets välfärd åro stiftade; ja den lär oss än ceftertryckligare, att man fåfängt smickrar sig att genom fördrag hedja de mägSj S tigas ingrepp, när man er gång MVllåtit dem göra inträng i folkets rättigheter. — Blygseln för framtidens tadel skall på menniskor, beklädda med oinskränkt välde, blott göra ringa intryck; för ofta skola de smickra sig, att makten, som sätter dem i stånd att begå förbrytelser, jemväl skall skydda dem mot förebråelser. Om derföre fruktan för skammen hos efterverlden är enda medlet, hvilket, med undantag at deras samveten, kan hålla sådana menniskors passioner i tygel, så är det att beklaga, om äfven detta sista skyddsvärn undfår en spricka; och en sådan måste det få, om ej alldeles rämla i gruset, när tyrannerne kunna hoppas att i en man, lik den store historieskrifvaren Hume, linna en försvarare af sina grulliga våldsgärningar. I På den dagen, då Lord Russel afrättades, fattade I Universitetet i Oxford det namnkunniga beslut, hvarigenom det formligen fördömde, såsom ogudakltig ock kättersk, hvarje grundsats, hvarpå detta eller nånt annat fritt lands konstitution tunde stödja sio.