Aftonbladet – 14 augusti 1835, sida 3

Författaren 1 Samlaren börjar sålunda: Att Aftonbladet, som icke tycker om goda tidningar, ej kan tycka om goda författare är konsequent. Sådana män, som Tegner, Geijer, Ling m. fl., måste således för nämde blad vara en styggelse. Anfallen mot den förstnämde haiva varit så mycket ilsknare, som han stått högst i opinionen. Afven Hr Ling behöfde blott visa sig, för att tidningarnas pajazzo skulle till förlustelse för sitt publikum söka med en kullerbytta stänka smuts på den i värdiga mödor grånande mannen. När man besinnar, hvilka män Sköldebrand och Ling för Sverige varit, och den sednare ännu är, erhåller man rätta måttstocken på Aftonbladets moraliska och estetiska värde, då man dermed jemför det sätt, hvarpå Aftonbladet i sin Måndags-nummer omnämde den litterärt medborgerliga högtid, då Hr Ling, uppträdande på den plats, hvilken Grefve Sköldebrand innehaft uti ett vittert samfund, skulle egna en offentlig minnes-gärd åt den hädangångne, såsom krigare, statsman , medborgare och litteratör. Den sarkastiske författaren framställer derefter en kort teckning af Grefve Sköldebrand , huru han vid Bornhöft slog en nio gånger starkare fiende än han sjelf, huru han tillhörde oppositionen i en tid, då det var förenadt med fara att tillhöra den , att han år 1809 bidrog till den sstatsförfattning , under hvars egid Aftonbladet nu söker håna honom på hans graf, att han 1810 återställde lugnet på Stockholms gator den 20 Juni, då massorna voro uppretade af en nedrig tidnings-artikel. På efterslängen nämner författaren väl också ett ord om hans litterära förtjenster , något som, i fråga om. ett vittert samfund , icke tyckes vara oväsendtligt , men citerar då, liksom med en satirisk dragning på läpparna, hans Voyage du Cap Nord , ett verk, som en rätt medelmåttig talang torde vara vuxen , och hvilket visst icke uppgår mot andra af den oförtrutna grefvens arketen, såsom hans historia öfver Carl d. X o. fl., men hvilket vår ironiske författare likväl påstår ha gjort hans namn, såsom författare, kändt och aktadt öfver hela Europa. Det är slutligen äfven bekandt, att grefve S. både såsom enskild och offentlig man var af ädel, frisinnig och öppen karakter, utan vank och lyte, utan fruktan och tadel. ooI fråga om Hr Ling yttrar. författaren, att han, Hr Ling, troligen mer än någon annan enskild, återväckt sinnet för det nordiska i vitterheten, men uppehåller sig synnerligast vid hans stora förtjenster i sjukgymnastiken, en för hvarjehanda skröpligheter ogement nyttig konst, men hvars sammanställning med professorns inträde i Svenska Akademien förefaller oss något malitiös. Och nu, utropar författaren, i verkligen komisk pathos: Huru beter sig hu Aftonbladet vid den redogörelse den lemnar sitt publicum? Jo, der heter det: Prof. Ling gjorde den öfliga balsameringen af sin företrädare — utan särdeles krumilurer — öfverlemnade åt Saga att svara för resten (!) — — tecknade sitt bomärke i den stora folianten, lika hastigt och lustigt som man vanligen skrifver under ett äktenskapskontrakt på teatern, 0. sS. Vv. Ar det icke hidöst? — tyckes författaren vilja säga, — är detta icke ett hån under egiden? ni, goda, habila, ädla tidningar, en Jurnal, ett Göteborgs dagblad, en Statstidning! måsten J icke rifva ner himmel och jord öfver denna gudlöshet? Det är på detta sätt, som en dagslända, framkläckt på Glasbruksgatan å Södermalm, affärdar tvänne sådana män som Sköldebrand och Ling. Det är i dessa ordalag, som några pojkar, utan namn, anseende och talang, för att underhålla grinoch prenumerationslusten hos en rä massa, anse sig tillständigt att drifva gäck med ett par män, hvilkas skotvång de ej äro värda att lösa! Ironien ligger i denna pathos och i de här och der -framkastade: er nedrig tidningsartikel, stänka smuts , och dylika från ett visst båll vanliga och omtuggade fraser , alltför påtagliga; det ser till och med ut, som den ägde sin grund uti en viss förtrytelse öfver att vi så högst oskyldigt och godlynt behandlat saken. Visserligen hade åtskilligt kunnat ordas om det sammanrafsade, mindre vårdade, något långsläpiga, och för tillfället föga högtidliga uti Hr Lings tal; men man känner att det blifvit i största hast och på sjuksängen affattadt, och att Hr Ling, utan afseende på detta, likväl verkligen jemte sina förtjenster i gymnastik är ett poetiskt snille, måste väl den satiriska författaren i Samlaren på fullt allvar ändå erkänna, hvarför han också kunnat efterskänka det nog. skarpt ironiska omdömet om Hr Lings tal, att det varit utmärkt af snille, originalitet, kraft, sanning och rättvisa. Att Grefve Sköldebrand, annars en icke vanlig man, ej var någon särdeles stor eller lycklig