Aftonbladet – 14 augusti 1835, sida 2

Redaktionen har fått sig tillsänd nedanstående uppsats, hvaråt vi icke trott oss böra neka ett rum i bladet. De facta, den innehåller, öfverensstämma i det närmaste med en äldre uppsats öfver samma ämne, och vore således öfverflödiga att repetera, i fall det vore de, som utgjorde artikelns hufvudsak. Men dess författare har sett djupare in i ämnet, och trängt till motiverna. Det är dessa, som förtjena uppmärksamhet. När man ägnar dem en sådan, finner man i det ifrågavarande förhållandet, ett nytt bevis på olägenheten af den halfhet i lagstiftningsåtgärder som söker afhjelpa ett ondt, eller befordra ett godt, innan man undanröjt hindren för det godas uppkomst, eller för det ondas utrotande. Man skall således icke kunna föröka produktionen af rudimaterier när man ställer fabriksvarans tillverkning under det så kallade skyddet af ett monopolie-system, som i sjelfva verket är ett tvång; och så tvärt om. Alskar man friheten så måste man bevilja henne, så vidsträckt som moralens gränsor medgifva, ty en half eller tredjedels frihet är någon gång sämre, än ett fullständigt och konseqvent slafveri. REFLEXIONER, i anledning af Ullmarknaden i Norrköping den 29 Juli 1833. Ar lifvet ett sorgespel? — Ah nej! Dertill finnas för många tokar, både i rutig och enfärgad drägt, både med protektions-min och ingen min. — Än en komedi? — Snarare! men dertill äro sorgerna och brotten dock för stora, allvaret stundom för djuptDet är en Shakespearisk dram , med, både löjen och, tårar. Hvarje ledsam sak har sin glada sida, hvarje lustbar sin allvarsamma betydelse. Denna för mängden icke synbara sida, är ofta händelsernas innansida, och förmågan att betrakta densamma är ett lika kraftigt skyddsmedel emot otålighet och misströstan , som emot öfvermod. Dessa voro — besynnerligt nog — de betraktelser, med hvilka vi lemnade ullmarknaden i Norrköping. Om de äro passande eller ej, må läsaree döma, sedan han läst hvad vi gå att anföra. Först vilja vi kasta en blick på den tid, som föregick ullmarknadernas införande: Då, i den gamla goda tiden — qualem reminisci dulce est, qualem amisisse est supplicium — kom ullproducenten med sitt lass till staden, och vandrade i all ödmjukhet omkring, från dörr till dörr, till dess han träffade en fabrikant, som ville hafva hans ull; och när han var så lycklig att finna en sådan, var anbudet ofta så lågt, att han nödgades företaga en ny upptäcktsresa, i hopp att möjligen finna en mera liberal köpare — ett hopp, hvari han dock vanligen blef bedragen. Den vara, han sålde, Vittnade äfven om samma anspråkslöshet: det var en svartgrå blandning af dam, höfrö, svett och grofva hår, som kallades ull. Han fick :också ofta upphära förebråelser för denna vårdslösa behandling; men om han, året derpi, utbjöd en med mera sorgfällighet vårdad vara, erhöll han ingalunda derföre ett högre pris, och tadlet uteblef ej för det. An syntes det på ullen att fåren blifvit fodrade