Aftonbladet – 14 augusti 1835, sida 1

VV na vinna styrka och tillgifvenhet, tillfredsställa Spaniorerne och bibehålla sig vid makten. Så förblindad är hvarken hon eller hennes omgifning, så förblindade voro till och med Don Carlos och hans anhang icke, hvilka dock ofta, såsom de gjorde vid Bilbao, lefva af illusioner. Det börjar, som sagt är, att dagas i Spanien. Man inser i Madrid att någonting måste göras för att tillfi edsställa allmänna sinnesstämninge , hvilken så tydligt uttalat sig i Bilbao genom det tappra försvaret. Man begriper att saken icke är hulpen genom en skuggbild af. frihet, sedan lösen: det kungliga statutet! öfverröstades, och lefve friheten! lefve Isabella! bort med statutet! under kanonernas dunder måste ljuda till uppmuntran för de stridande. Också vill man gå nationen till mötes, men vet blott icke rätt hvar man skall bör, ja, och befinner sig i stor förlägenhet. Med konstilttionen af 1812 vore Exwaltados visserligen belåtna, men icke kärnan af nationen; och allraminst Drotiningen; älvenledes :skulle missnöje derigenom väckas utomlands, och måhända äfven anledning gifvas tll invänningar från de närmast allierade makternas sida. Med en karta, sådan som vår, kunde man visserligen hjelpa sig, om Spanien vore nivelleradt som Frankrike, och icke alltför mycken provinsanda der herskade, emedan denna anda spjernar emot all centralisation, i en allmän lagstiftning ser någonting vilkorligt, och endast godkänner dess beslut, då partiella intressen derigenom befordras. Detta är en olägenhet, som är svår att afhjelpa, och söm tiden ensam kan undanrödja. Till och med i Frankrike, der nästan allt är jemnadt, spökar ännu provinsandan; man såg den vid frågan rörande tullagarna tydligen framträda. Dessutom skall man blott med svårighet kunna lämpå till Spanien en konstitution, som khappt passar för oss, och det är svårt att bestämma huru ett varaktigt och fast arbete skulle kunna sammansättas, utan ått i någon mån hålla sig vid grundsatserne i 1812 års konstitution, eller framför allt göra afseexide på provinsernas fordringar vid uppgörandet af en grundlag, som skulle hvila på en liberal basis. Man känner här, äfven såväl som i Madrid, de svårigheter som möta om handen alvarsamt skall sättas till verket, för att så sammansmälta de kungliga prerogativerna och landets rättmätiga fordringar, att ej några häftiga skakningar åstädkommas, och att det ena ej konime att lida intrång genom det andra, utan begge i frihet kunde röra sig framåt, jemte hvarandra. Förr gick allt lif i samhället 1 Spanien ut från tbhronen och kyrkan, men efter Franskå invasionen har en sjelfkänsla hos nationen vaknat. som ingen mer förmår alt utrota, och hvilken kraftfullt sprider sig från massan till de högre samhällsklasserna. Förhållanderna hafva fullkomligt förändrat sig och em total upplösning skulle utan tvifvel äga rum, om man ville tvinga allt uti den gamla formen, och tro sig nog stark att icke göra afseende på den ögonskenliga förändringen. Emot detta strider förnuftet, och Regeringen tillhör det att .i tid gifva en grundlag, som i möjligaste måtto mötsvärar tidehvarfvets behof. Härifrån forsummas ingenting, för att förmå regeringen 1 Madrid till dettä steg. Den visar sig äfven böjd dertill, då: den genöm händelserne fått: lära sig inse, att Spanien endast då har en lycklig framtid att förvänta, om vid utarbetandet af en allmän grundlag man gör afseende på provinsförhållanderne; och äfven kabinettet i London: likasom vårt eget, är öfvertygadt om nödvändigheten att, till återställande af lugnet i de Baskiska provinserna och för att betaga Carlisterna möjligheten att hålla upprorsflamman vid lif, man måste noga akta sig för att tillintetgöra rättigheter, hvilka dessa provinser, sedan. urminnes tider vetat försvara. Men då en koncession af denna beskaffenhet lätteligen kunde missförstås och äfven tjena att å andra håll uppväcka tankan på insurrektion, för att försvara eller återvinna privilegier, så ville man törst då göra dessa koncessioner, när de insurgerade provinserne blifvit formligen bragta tll lydnad: Detta oaktadt synes man i Madrid umgås med den tankan att octroyera en karia, hvilken, om möjligt, skulle innefatta alla provincialfriheter, och i allmänhet bidraga till friare utöfning af borgerliga rättigheter, och till befordrande af de nationella intressena, samt thronens befästande. Man ser att uppgiften ej är lätt att lösa. Drottningen Regentinnan synes också ej kunna göra sig förtro— gen med tankan att gifva en karta, svarande mot follets önskan. fastän hon inser att det kuneliga statlniet