I jure Al IIJIUDIRATIA UL TION YyLLGINg Ud UCIIHITIC UU löse vän fattade mig vid armen, och yttrade: Nå men d på y på hvarför vill ni nu så hastigt gå er väg? Kan ni intet skänka mig en hel afton? Ni tror, måhända, att jag icke tänkt på att skaffa Er en mnjutningsrik afton? Jag har tvärtom förberedt Er en surprise. Lät mig få råda! vänta endast tills jag fått hemta min hatt, och om ni intet blir belåten, så är ni ganska svår att göra till nöjes. Hvad skulle jag göra? Jag öfverlemnar mig i hans godtycke. Vi gå nu ut. Ankomne till Rue des petits Champs, säger min trolöse vän: Lät oss här invänta vagnen ! — Hvilken vagu? Hvart förer ni mig? Hvart skola vi fara? — Min unge vän lät mig få råLol da! Jag säger Er ännu en gang, att ni skall bli förtjust när vi hunnit fram. Vi stå der sålunda en fjerdedels timma i kölden, i regnet, i blåsten, tills vi slutligen på långt häll se ankomma en af dessa Voitures Monstres, som i mörkret gifva sig tillkänna genom ett par blänkande röda, blå eller gula ögon. Vi uppstiga i vagnen ; jag betalar mina sex svus, likasom min följeslagare. Vagnen rullar af; jag öfverlemnar mig åt mitt öde, för hvilket obehagliga aningar ingifva mig farhåga. Vi färdas på detta sätt en halftimma. Vagnen stannar slutligen. Vi stiga ut. Hvar äro vi nu? — Rue dela Harpe Ett ovanligt qvarter för ett parti de plaisir, tänkte jag. Vi befinna oss framför ett stort otrefligt hus, mycket högt, mycket svart, myeket smutsigt, lika som alla de angränsande. Ser ni det der ljuset i fjerde våningen? Det är dit jag skall föra er — säger min ledsagare; jag följer honom. Vi trefva oss fram i mörkret, och uppstiga fyra branta trappor, som leda oss till en dörr, framför hvilken en osande lampa stod på ett bräde, samt ett anslag i stora bokstäfver: Concert. Här, — jag bekänner det — ville mina knän icke bära mig längre; det svartnade för ögonen; jag var nära att digna ner; och, utan denna oväntadt påkomna maktlöshet, hade jag kanske låtit besegra mig af en ryslig djefvulens ingifvelse, som hastigt öfverföll mig, att nemligen genom fönstret nedkasta min olycksbringande följeslagare utför alla fyra våningarna. Men dygden segrade slutligen ; jag förmådde qväfva min harm, och inskränkte mig till att intrycka naglarna i mina egna handlofvar, tär jag hörde denna nya Mefistofeles med ett triumferande hånlöje utlåta sig: Nå väl! sådant hade Ni inte väntat Er! dörren öppnas, och vi stiga in. Jag rönte på en gång en hastig revolution inom mig sjelf, — en af dessa välgörande ögonblickets öfvergångar, utom hvilka hjertat ofta nog skulle brista. På denna dödande ängest, som intager er under farans annalkande, följer i ett ögonblick denna modfulla resignation, sedan faran verkligen infunnit sig. Det fanns intet medel, att nu undgå den. Jag tog derföre det parti, att Je åt min olycka, och spela rolen af observatör, för att åtminstone kunna tjena andra till varning emot ett dylikt missode. I första rummet der vi inträdde fanns ingenting ovanligt; men det andra var deremot ganska märkligt. Midt i rummet stod ett fortepiano, betäckt med musikalier och orkesterpartier. Notställare funnos rundtomkring; på väggarna hängde alla sorters instrumenter. Ett halft tjog personer voro redan komna. Vid vårt inträde, hvilka glädje-rop! Ah! Ah! Monsieur Vincent! Monsieur Vincent! Bonjour Monsieur Vincent! välkommen Monsieur Vincent! Alla händer räcktes fram till handslag. Lyckönskningarna hade så när aldrig tagit slut, och min ledsagare visste icke till hvem han först skulle vända sig. Då dessa stormande komplimenter ändtligen voro förbi, underrättades jag af min ledsagare att man vid denna musikaliska anstält abonerade plats för fem franes i månaden; att hvar och, en som spelte något instrument här kunde evertuera sig en gång i veckan, samt deltaga i de ouverturer och symfonier, som uppfördes; för denna afgift har man varma rum, eklärering, och kan äfven medföra en vän. Men hvad i all verlden, sade jag honom, gör ni här? hvarför kommer ni hit? — Jag kommer hit för att göra mitt parti. — Ni spelar då således något instrument? — Nej alldeles inte. Jag kan till och med icke ens läsa noter; och se, just derifrån kommer den konsideration, som jag här njuter. Jag ser mig väl före, och tar aldrig plats vid någon mnotställare, der icke finnas åtminstone två spelande. Anföraren för musiken är tillräcklig god kännare för att observera dem, som förgå sig med hvad ni kallar: Briocher. Men då jag åtnöjer mig med att blott låtsa spela, så har han aldrig attrapperat mig med något dylikt; och jag gäller för en stor talang i detta sällskap. Ni undrar kanske, hvarföre jag går hit. Jag gör det, emedan afgiften icke är betydande, emedan här är godt och varmt, samt emedan det anseende jag här njuter gör mig nöje. Under det vi samtalade hade redan mycket folk kommit. Hvar och en stod redan vid sin