ny handlande person emellan, hvilken man väl knappast skulle väntat sig, nemligen den gamle Vesuvius, som just i detta draget gör en eruptien och börjar att kasta eld och lågor. Vid detta sublima fenomen darra Hassan och hans kamrat i alla leder; den förre tillstår småningom alla sina synder; det der är ett skådespel att skrämma skenheligheten ur folk med! och Abdala faller på sina knän att bekänna profeten; Pedro börjar likaledes ta reson och lyssna till kaptenens förmaningar och föreställningar. På köpet upptäcker Hassan nu, att Pedro är hans son, en frukt af hans gamla synder, och hvilken han lemnat öfvergifven efter sig i Europa. Och sålunda kommer då verkligen icke, som nära var, fadern att ge sin son en bastonad a la Turque, ej heller sonen att strypa sin far; var det icke komikt? Vesuvius makar sig åter, sedan han så lyckligt ställt allt till rätta, ner inom sin krater, och vår unga enka får den hederlige kaptenen till sin gubbe.) (Forts. e. a. g.)