Aftonbladet – 10 augusti 1835, sida 2

den pialoljande natten. Under tiden hade, genom atskilliga medel, vatten i tillräcklig myckenhet blifvit uppfördt 1 tornet, utan att likväl på något verksamt sätt kunna användas emot elden, emedan denna ännu befanns så högt upp på tornspiran, att den var oåtkomlig utifrån, och inuti tornet det alltmera sammanlöpande grofva ständarevirket och de allt tätare sammanhuggne stjernbjeklagen gjorde omöjligt att upptränga högre än till omkring 30. alnar från spetsen. Under loppet af dagen hörde undertecknad spirans afskärning förslagsvis omtalas såsom ett medel att rädda tornets nedra del; men faran var icke ännu nog stor, för att rätttärdiga en så våldsam åtgärd, hvilken undertecknad dessutom icke anser vara verkställbar af följande skäl: 1) Skulle afskärningen skett inifrån tornet, kunde den först på 35 a 40 alnars afstånd från spetsen företagas, emedan högre upp ej utrymme fanns för arbetets verkställande, och äfven här hade dermed blott 2, högst 3 personer kunnat sysselsätta sig. Det torde vara klart, att om också den jernbeslagna tornspirans afskärning eller afhuggning med denna ringa arhetskraft kunnat förrättas — hvilken synnerligen med de sista ständarne, der tornspetsens hela tyngd varit påtryckande, blifvit nära overkställbart — hade i alla fall 2 a 3 personer, äfven försedda med sådana instrumenter, som platsen samt tidens och utrymmets inskränkthet gjort möjl ga att använda, ändå icke kunnat häfva den 36 alnar höga pyramidformiga tornspetsen så mycket, som behöfts för att bringa den på fall; 2) Skulle en dylik afskärning skett utifrån, hvilket : enligt uppgift varit försökt, hade visserligen densamma kunnat verkställas högre upp, men svårigheterna vid afskärningen hade här varit vida större, enär blott en man, på stege och snart sagt utan fotfäste, kunnat dertill användas. Försöket att omkullstjelpa en i alla fall omkring 20 alnar hög, många skeppund vägande tornspets, med kraften af en man, stationerad på en stege och näppeligen i stånd att qvarhålla sin egen person, innebär dessutom en uppenbar orimlighet; 3) Att efter verkställd afskärning med lina neddraga tornspetsen, hade lika litet varit utförbart, enär linan ej kunnat med säkerhet fästas mycket öfver afskärningspunkten, och, då dragningskraften från denna betydliga höjd verkat iika mycket neråt som åt sidan, hade den afskurna delen snarare tryckts ned på sin gamla plats, än bragts på fall eller blifvit rörd ur stället; och linan, som minst bordt hafva en längd af 200 alnar, hade haft föga styrka att åstadkomma det önskade resultatet; 4) Att genomskära ständarne på ett sådant sätt, att tornspetsen af sig sjelf nedfallit, hade först betydligt längre ned, måhända 30 alnar från spetsen, kunnat verkställas, och hade i anseende till jernbeslagen erfordrat mycken tid och ett större arbetsbiträde. Följderna för kyrkan och de kringliggande byggnaderna af så betydlig massas instörtande äro icke att beräkna. Det säokra är, att det varit förenadt med oundviklig lifsfara för dem, som med afhuggningen varit sysselsatt, och verkställigheten, om den någonsin blifvit anbefalld, hade svårligen kunnat bringas i fullbordan. Under sådana omständigheter återstod ingen annan utväg, än att låta elden, som tydligen ej hade nog luft, qväfva sig sjelf inom den betäckande, ännu oskadde kopparbetäckningen. Detta syntes äfven vara på vägen att gå i fullbordan, när röken på Onsdags morgonen den 29 betydligen aftog, och förhoppningarna till el dens hämmande och räddning af spiran voro så mycket större, som de bemödanden, hvilka gjordes, för att utifrån på bommar och stegar komma elden närmare, och sålunda hindra den att längre nedstiga på spetsen, gynnades af ett stilla väder med något regn. — Eldsvådan ansägs följaktligen vara nog dämpad, för att kl. 10 på förmiddagen tropp kunde slås. Men några timmar senare kastade sig vinden, som förut varit sydostlig, i nordost och blef stormig, samt blåste sålunda med häftighet in i de öppningar, som för släcknings-arbetet blifvit upptagna i lä om den förstnämnda vinden. Härigenom fick den förut blott glimmande elden friskt drag och utbröt innan kort i låga. -Tornspetsen föll kl. emellan 4 och 5 På e. m., och ifrån detta ögonblick stod spiran ej mer att rädda. Lika fruktlöst aflupo försöken att frälsa kyrktaket från antändning. Utifrån , som inifrån gjordes frälsnings-arbetet omöjligt genom det oupphörligen nedfallande brinnande virket, hvilket sönderslog kopparbetäckningen, itände den under densamma befintliga trädpanelen och fyllde kyrkvinden med rok. Derjemte fanns i vinden icke något annat golf än en smal kommunikationsbro från den nära Sakristian anlagda uppgängstrappa till torndörren; och äfven denna omständighet försvårade i yttersta grad eldsläckningsredskapens användande på de itända ställena. — Sålunda kunde kyrktakets antöndnino icke hindras. och kanna, Ar NN