Aftonbladet – 8 augusti 1835, sida 3

Men hemsk en aning i hans hjerta skälfver: Jag tager sjelf, hvad efterverlden nekar. TITI. Hvar är detrum, som famnar solens urna? Säg, hvar den milda Titi aska gömmes, Hvar stoftet af Camillus döljs och glömmes! Hvar äro Simons graf-trofter skurna? Det vet man ej. Med glömskan sammansvurna De hvila; men så länge våld fördömmes, Och frid och rätt välsignas och berömmes, Bli deras namn på tidens armar burna. Ej inom marmorns barm, den härda, kalla, Men uti menskans bröst, som rörs och glädes, Bo deras minnen än och än befulla: Och deras ära, hvarvid mörkret rädes. Som solen, nis af ingen, lyser alla, Är ingenstäds, som Cud, men allestädes. Carnevalen. Rom är ett darhus. 5e, hvad masker grina! Se Arlekin, se Pierrot, Blarn med skälla — Slå snus i ögonen på Pulcinelia Och kasta sockergryn at Colombina! Med dårarna du maste rasa, flina, Om du ej ensam vill som dåre gälla. De äro ju blow tio dagar sälla, Tiehundrafemtifem dem prester pina. Den sista qvällen de tll balen hasta, Och i en Osteria, efter balen, De smörja sig till midnatt: — dermed basta; Ty evigt kan ej menskan vara galen: Med nästa morgon börjas bön och fasta — Så är man klok till nästa Carneyalen. 2. Synen i Domkyrkan, (s. 48) ett stycke, diktadt med Jean-Paulisk inspiration. Att anföras är det för långt; att i ärlig prosa lemna en öfversigt af innehållet, vore att gifva ett skelett af Venus, i stället för Venus sjelf; och att meddela ett utdrag vore — itminstone i detta fall — att bära omkring en sten, som prof på huset. Totalnöjet, som genomläsningen skänkte mig, stördes likväl en smula genom partikularförargelsen, att råka Trons, Kärlekens och Hoppets Englar. Dessa hederliga englar förvjena onekligen ctt blidare öde, än at alltid och allestädes, i romaner, predikningar, skaldestycken och orationer, svettas under bördan af ord och sentenser. Jag spår, att om deras krafter ej sparsammare anlitas blifva englarne omsider så utmattade, at Trons engel ej mera orkar att tro, Kärlekens ej mera att älska, och Hoppets engel förlorar hoppet. 3. Skaldebref om Rom, till H. K. H. Kronprinsen (s93.) Den poetiska episteln ligger i allmänhet på gränsen mellan lyrik och rhetorik. och sträcker sig ett stycke in på beggederas områden. Sådant är äfvenledes förhållandet med ifrågavarande skaldebref. Det var genom H. K. H. Kronprinsens furstliga frikostighet, som skalden sattes i tillfälle au företaga sin utländska resa och här afläigger han för sin höga välgörare ett slags räkenskap öfver sitt lit i Rom. Varmt och värdigt tolkar han sin lycka, sin tacksamhet, sit hopp i följande rader: Dyre Prins! Så här bland Söderns under, Rika än, trots tidens vilda plunder, Och i denna sköna Gideons dal, Der man frestas bedja solen stanna, För att evigt smycka dagens panna, Firar jag min lefnads Carneval. Hvarje dag, som lifvets Genier bära Ned på purpurfärgad morgonsky, Lik sin broder, men i skönhet ny, Ar en lofsang, sjungen tll din ära. Hvarje Diktens ros. som öppnar sig, Mildt af Phoebi stralar öfvergjuten, Af min hand i vårens dalar bruten, Tacksamt vördnadsfull jag helgar dig. Du är vår Pericles, min Mecenasy I ditt hjerta broderligt förenas Romarrs alfvar, Grekens älskvärdhet. Nordens konst ett högre hopp ej vet, Än en dag i skyggd af Oscars spira Ett olympiskt taflingspel få fira. det konstens tempel, som du bygg gg —— AR ER