Aftonbladet – 8 augusti 1835, sida 1

UTRIEES. Cairo den 1 Juni 1835. Andteligen har den länge efterlängtade stunden inträffat, då jag kan förkunna eder ett nära slut på denna pest, som så förfärligt härjat bland oss. I går dogo här i Gamla Cairo och Bulak inalles blott 78 personer. Af dessa dödsfall kan man beräkna, att 30 härröra af vanliga dödsorsaker, och det öfriga antalet utgjordes af personer, som -redan förut voro pestsmittade, så att ej något nytt sjukdomsfall inträffat. Sedan ett par dagar hörer man också icke mera talas om några sådana; och då hettan, hvilken ger dödshugget åt epidemien, dagligen tilltager, så kan man hoppas, att om ett par dagar pesten skall hafva upphört, fastän de gamle och främlingar från Levanten icke tro sig vara i säkerhet före midsommar och fortfara med karantän ända till dess. Enligt den officiella bulletinen skulle här i Cairo omkring 32,000 menniskor hafva dött i pesten; men man känner med fullkomlig visshet, att blott hälften af verkliga antalet blifvit uppgifven, och att 60,000 hk blifvit begrafna här på dessa sista fyra månaderna. Då de mest betydande Europeiska hus, såväl som de förnäma Turkarne och de fleste allmänna auktoriteter, låtit sperra kring sig, de förre helt och hållet, samt de sednare åtminstone till en viss grad, så var dödligheten bland dem ganska ringa; men bland det lägre folket grasserade farsoten starkare, och bland de Europcer, som icke höllo sperrning, alldeles förfärligt, så att af dem dogo 300, hvaribland 7 Läkare och lika många farmaceuter; likaledes tog pesten .en mängd offer bland de Svarta och Abyssinerne. Bland de nämnde läkarne voro tvenne Fransmän, en Italienare från Corsica, en Polack från Krakau och en Wurtembergare. Många sluppo dock lyckligt undan, fastän de flere månader hehandlade pestsjuke och obducerade pestlik. Bland desse förtjena att särskildt nämnas, så väl för deras oförskräckthet, som deras oegennyttiga allmänna menniskokärlek: Hrr Doktorerne Clot Bey, Gattani, Fischer, Bulard, Duvigneau och Lachaise. Utom Hr Gattani, som är Spanior, och Hr Fischer, som är från Munchen, äro alla de andre Fransmän, som ansc pesten för en epidemisk sjukdom, men derjemte mer eller mindre kontagiös. Endast Clot Bey nekar helt och hållet dess kontagiositet; också lät han för ett par dagar sedan ympa pesten på sig, och Hr Bulard bar i 24 timmar en skjorta, som en pestsjuk begagnat. Men då sjukdomen numera har föga intensilet, så bevisa dessa försök föga. Då emellertid kontagionisterne sjelfve icke påstå, att hvar och en, som är utsatt för smitta, får pesten , — annars skulle ju ingen Arab, då dessa alldeles icke iakttaga några försigtighetsmålt , undgå den — så leda enstaka försök af detta slag icke till något resultat. Men om man erinrar sig, huru pesten här började, och beräknar, huru få sjukdomsfall inträffade inom karantänen, i förhållande till dem utom densamma, så bliv det alldeles otvifvelaktigt, att pesten, om den också är epidemisk , likväl öfver hufvud först blir dödande genom tillkommet kontagium. — I Alexandria dogo 23,000 menniskor af de 40,000, som, efter flottans afsegling, hofvets och de många främlingarnes afresa derifrån, ännu stadnade qvar ; 3000 kommo sig efter pesten, och följaktligen undgingo blott 9000 farsoten helt och hållet. För några dagar sedan dog här den Fransyske lökaren Rigaud; äfven han hyllade Clot Beys menimg, och det synes nästan, som hade ödet, vredgadt öfver deua farliga system, hvilket lockat så, mången att asidosätta försigtigheten och kostat honom lifvet, velat genom en af systemets förfäktares död påtrycka detsamma lögnens stämpel. — Mehemed Ali återvänder i nästa vecka till Alexandria, der hans första omsorg blir att återupprätta denna öde stad. Huru lyckliga de menniskor måste känna sig, som nu här i Cairo, efter 4 minaders fångenskap och