SALELDOSKOR CARBONARI OCH MINA ÖRON. af Börne. När jag kom till Milano, herrskade der en synbar gäsning. Man hade fått underrättelse, att en: revolution utbrustit i Turin. Auktoriteterna voro misstänksamma, uppmärksamma, stränga; mobben gladde sig åt den blifvande förvirringen; och många ansedda borgare sågo ut som fornöjda arfvingar, hvilka af skyldighet visa en bedröflig uppsyn. Jag hade i Milano funnit Italienskt språk, men ingen Italiensk himmel, nutid, men inger forntid, och jag skyndade att komma öfver paradisets tröskel. Sedan jag med en Vetturin för följande dagen gjort aftal om resan till Florens, gick jag på Theatern Della Scala. Man gaf Operan Othello af Rossini. Då jag kände den afgudiska vördnad, hvilken man i Milano, liksom i hela Italien hyste för Rossini, var det med stor förvåning jag mårkte, att man i hela salen icke skänkte actionen den ringaste uppmärksamhet. Man skrattade, pratade, gick af och an i de rymliga logerne, tog sig förfriskningar, och himlen vete för hvem sångare och sångerskor gjorde sig besvär. Andtligen framträdde Desdemona och emottogs med handklappningar. Hon neg tre gånger, först för den tomma hoflogen, sedan åt höger, och så för parterren. Jag vet icke om sångerskan var omtyckt eller arian, som hon skulle sjunga, men, så fort hon syntes, inträdde den största tystnad. Hon sjöng en evig fjerdedels timma, min hals var liksom tillsnörad, och först då kände jag någon lisa, när jag på siraterna och melodiens snabbare och häftigare gång märkte, att Cavatinan närmade sig det afgörande ögonblicket. Signora Desdemona reste också snart stormstegar för att intränga i den brech, som hon skjutit i åhörarnes hjerta, och eröfra bifallet. En tapper drill trängde sig främst — intet andedrag hördes ——då ljöd ett kanonskott. Förskräckt sprang jag upp från min plats, ett doft mummel uppstod 1 salen, jag hörde hur man i en något aflägsen loge hviskade till hvarann: tills i morgon äro de här.? Jag kände mina kinder glöda, mina ögon fuktades, en himmelsk glädje genomfläktade mina ådror; och då jag, arma skälm, altid har mitt hjerta på tungspetsen, då jag har den ömkliga och löjliga vana att tala högt för mig sjelf — anfäktade mig djefvulen, och jag ropade så högt, att det kunde höras ett par loger derifrån: lefve Carbonari! lefve Italien! : Zitto! qväkade en liten sopranröst bakom mig; en fet herre såg på mig med förundran; en skön Dame höll näsduken för munnen. Dock hade mitt upproriska tal gjort mindre intryck, än man kunnat vänta, sannolikt emedan man ej förstått de Tyska orden. Men jag sjelf hade alltförväl förstått dem, och då på enthusiasmen följde eftertanka och hufvudvärk, då jag begrundade ort, tid och omständigheter kom stor räddhåga öfver mitt hjerta. Jag darrade för de ektonomiska domstolarna; redan kände jag skarprättaren taga mått af min hals, och ville jag an behandla mig aldrig så nådigt, kunde jag dock icke befria mig från pinligt förhör och en lång fångenskap, och det bästa, hvarmed mitt nedstämda hopp smickrade sig, var att man skulle qvarhålla mig här i Milano, och icke inspärra mig i det hiskliga Ollmätz. Ack, suckade jag, sute du nu vid en groddam i MarkBrandenbug, huru mycket bättre vore det icke dig, än här vid Signora Desdemonas ljufva kling-klang! Ve olycklige! När akten är slut, kommer vakten och hämtar dig! . . . . Akten gick till ända, ingen vakt kom, och då jag med fria öron också hörde andra akten sjungas, började jag lugna mig. Operan var slut och en ballet skulle följa. Under mellanakten inträder i min loge en ung man, som först samtalade med några andra, och, då han slutligen blef varse mig, öfverraskad utropade: Ach ni här! Han nämnde mig vid namn. Jag kunde icke känna igen honom, och då han sade sig i N. varit i sällskap med mig i åtskilliga kretsar, knotade jag för tusende gången öfver mitt usla minne för namn och ansigten. Jag förundrar mig, sade den unga mannen, att Hr S. icke underrättat mig om eder härvaro. Hvad! ropade jag är S. här? — Och ni vet intet det? der i logen sitter han. Jag vill föra er dit? — Ganska glad, att så oförmodat träffa en af mina äldsta Vänner, följde jag ann lodcagara EK. oc Lada jag lage duausvsnmn Lam