Aftonbladet – 5 augusti 1835, sida 1

LITTERATUR-FÖRENINGENS TIDNING OCH DAGENS FRAGOR. (Slut från Lördagsbl.) Att sista Riksdag skulle blifva en styggelse för de boklärde absolutisterna, kunde man vänta sig. De tålte tämligen Riksdagarna, så länge de voro i sitt oskyldighetstillstånd och ännu icke visade, hvad de möjligen borde och kunde uträtta. Det vore rätt roligt att veta, hvad Hr A. gör sig för begrepp om bestämmelsen af en nationalförsamling. Förmodeligen hyser han derom ganska legala tankar och deribland t. ex., lika med hvad Minerva sistl. år oförtäckt yttrade, att Ständerne icke äga vägra de begärda anslagen. Men det tyckes ovederläggligt, att antingen måste man utan knot tåla det missödet att stundom möta en dylik vägran, eller ock måste man öppet yrka, att den i grundlagen stadgade rättigheten för Ständerna att sjelfve beskatta sig bör upphäfvas. Det synes oss vara en stor oärlighet eller feghet att icke öppet utsäga, hvad man anser rätt vara. Alldeles enahanda är förhållandet med Ständernes lagliga rätt att afslå propositioner i lagfrågor: antingen skall man beröfva dem denna rätt, eller skall man utan för mycket pjunk och tandagnisslan tåla, att en existerande rättighet någon gång utöfvas. Om man icke allt för mycket vill skämma ut sig, bör man med ett ord hafva mod att antingen Öppet säga, att folkets frioch rättigheter icke böra finnas, eller ock utan skällsord 13 la, att de begagnas. Det kan aldrig falla oss in att med en man, hvars rike ögonskenligen icke är af denna verlden, återhegynna den redan ofta och mycket diskuterade twisten om sista Riksdagens gång och beskaflenhet, eller om halten af hvad dervid gjordes, jemfördt med de föregående riksmötenas bedrifter. Man kunde genast ana det alarm, som skulle uppstå i lägret, de anathemer, som skulle utösas, den tandagnisslan, som skulle höras efter de små försök, som sista Ständer ändtligen vågade göra i konsten att vägra. Hr A. söker imedlertid hålla god mine i dåligt spel och säger icke blott, med Ilolländaren: hvem vet, hvad det kan vara godt för? utan proclamerar helt bestämdt, att vi äro mycken tack skyldiga