Aftonbladet – 3 augusti 1835, sida 3

DET OHYGLIGA BRÖLLOPPET En Kosackisk folksaga. Nästan på halfva vägen emellan Batturin och Korupa, på samma ställe, hvarest för närvarande den stora byn Roschertwennoje ligger med sin sköna kyrka och egendomsherrens praktfulla slott, stod fordom en usel kosack-koja. Tio andra bländande hvita kojor lågo äfven dolda uti körsbärsträdgårdarna, och ett gammalt kapell, med Guds Moders bild, stod i närheten af en djup brunn, hvars klara vatten ännu i denna dag är namkunnigt i hela nejden. På sidan af Baturin, gränsade byn intill en :tät granskog; längre bort låg ett stort ogenomträngligt moras. Ungefär 20 steg från brunnen stod en koja, som utmärkte sig ifrån de andra genom sitt yttre skick, och genom sin storlek; af de utanför porten liggande och stående faten, samt af gödselhögarna, som der lågo samlade, kunde man lätt gissa, att det var en krog. Hvar och en, som for, antingen från Baturin till Koropa, eller från Koropa till Baturin stadnade, om ock endast några minuter, vid krögerskan Eudochas dörr, för att vattna sina hästar och oxar, ta sig en förfriskning, och betrakta värdinnans sköna dotter, som hette Gala. De unga karlarne i hela kringliggande nejden voro nära att förlora förståndet då de blickade i Galas klara öga; man talade till och med om Eudochas Gala i Baturin. Men Gritzko Kosshuch, värdinnans granne, visade likväl den största uppmärksamheten för Gala. Ehuru redan grå hår framstucko i hans svarta mustacher, och några skrynklor sågos dragna öfver hans höga panna, så var han likväl ej gammal, och skulle kunna kallas en rask karl, om ej i hans ansigte visat sig en motbjudande blekhet, och om ej hans djupt liggande ögon kastat en lika matt glans, som irrbloss på ett kärr. I byn var Gnritzko icke afhållen hvarken af män eller qvinnor, emedan han prålade med sin rikedom, alltid var dyster och sluten inom sig, och icke gaf någon ctt vänligt ord. På helgedagar, till och med de största högtider, såg man honom alldrig i kyrkan; och med så stor vinst han än sålde sitt bohvete, sin ull, och sina vildsvin, så gaf han likväl alldrig någonting med sig, icke en gång en sup brännvin. Det ställe der han uppehöll sig mest var moraset, hvarvid han ofta satt stum och dyster. Bland de rätttrogna voro icke de bästa ryckten gängse om Gritzko och hans rikedom; några höllo före, att han tillfogade menniskor och djur skada, och att han icke på det hederligaste sätt förvärfvat sina skatter ; andra påstodo till och med, att de med egna ögon sett huru en stor eldfärgad orm, nattetid krupit in i hans boning, och medfört penningar åt honom. Unga personer, som om natten drefvo. sina hästar ut på bete, hade flere gånger sett honom sittande på kyrkogården. Huru förvånades icke nu det goda folket då de fino höra, att värdinnan Ewdocha skulle gifva sin dotter Gala åt Koschuch. Ingen ville tro det, och då det ändteligen var utom alt tvifvel, sades det allmänt, att Gritzko hade genom trollkonster förbländat den gamla. Ewdocha och den stackars Gala. Brudparet sammanvigdes i den nästintill liggande byn Otiuscha, och derifrån begåfvo sig gamla och unga med de nygifta till Gritzkos hus. Det var om hösten. Regnet flöt i strömmar, och det stormade så i granskogen, att en iskall rysning genomfor bröllopsgästerna. Men då man kommit till Gritzkos varma, snygga och rymliga, nyligen hvitlimmade stuga, då hvarje Kossack fått sitt halfva qvarter körsbärsbränvin, och de unga flickorna blifvit trakterade med syltsaker, — då börjades skämt och sång, och lustiga historier. Endast den blinda musikanten Choma Golowater felades. — Det onda vädret har visst hindrat honom, hviskade de unga flickorna till hvarandra. Då återkom en af de närvarande hustrurna, som nyss förut lemnat rummet, med den underrättelsen, att en obekant var derutanför, hvilken önskade tala med Gritzko. Denne sistnämde hade man aldrig sett så utomordentligt glad; han skämtade och jollrade med sin unga hustru, drack tappert om med hvar och en, och var så frikostig med sina infall emot de unga karlarna, att de voro nära att förgås af skratt. Må fan ta honom, svarade han den anmälande hustrun, steg förtrytsam upp från sin stol, och närmade sig tll dörren, hvarigenom den obekante likväl i samma ögonblick inträdde. Sannolikt hade han funnit det för kallt derute, och ledsnat att stå der. Gvritzko bleknade och darrade i hela kroppen, som om han fått frossan vid hans åsyn. i Hur står det till Herr Gritzko? sade den obekante till brudgummen, kommer jag i rättan tid? Jag ber ödmjukast, träd närmare, svarade Gritzko, med tvungen glättighet.