Aftonbladet – 1 augusti 1835, sida 2

OLAI I rn MM RITA WLäLAl Dee AJ VIRA RETE Oo AREA or kallas historisk; och den svåraste anklag Isen mot li beralismen är, att den tror på oföränderliga, allmänna ; grundsatser, som gälla för hela menskligheten, och att de liberale läsit historien på det sätt, att de deraf sökt underrättelse om hvad som varit nyttigt, och hvad som varit skadligt, samt deraf en ledning för förbättringar. Detta ingår alldeles icke i de historiskes plan, utan deras tro, för hvilken de skulle låta, välicke bränna, men utskratta sig, är fast och orubblig, att allt gammalt är godt — utom gammal verklig frihet. Ett och annat undantag beviljas, om NB. de gamla frioch rättigheterne omöjligen kunna leda till något resultat, t. ex. Baskiska friheten, som dessutom förskaffat sig tolerance genom sin ädla strid för munkväsendet och den gudomliga rätten. Litteratur-förenings-tidningens äldre broder, som längesedan är död, stödde sin politiska tro på den redan omtalta faderligheten och sin förkastelsedom mot konstitutionsoch kontrollsystemet på den kärlekslöshet, som mellan fadren och barnen (fursten och undersåtarne) skulle uppkomma, så snart de sednare kunde yrka, såsom en rättighet, hvad de endast af kärlek borde fordra. Allt förtroende och all lycksalighet skulle försvinna, den stund fadren vore bunden af lagar och barnen ägde kontrollera dessas verkställighet. Yngre brodren har ärft den äldres tro uti politiken, såsom i allt annat. Han har icke gjort sig urarfva, och vi äga således af honom utkräfva ett svar på en fråga, som gjordes honom, men hvarå han alltid försigtigtvis blef skyldig svaret. Han blef tillspord, huru det kommer sig, att någon kärlek mellan föräldrar och barn 1 allmänna lifvet finnes, då likväl de förres skyldigheter äro i positif lag stadgade och deras uppfyllande kan uttvingas. Vi veta alltförväl, att de högförnäme lärde icke nedlåta sig att besvara så enkla frågor, till hvilka icke fordras annat än vanligt sundt förstånd och ingen djup -speculation eller idealistisk konstruktion; vi veta, att dylika enfaldiga frågor höra till det politiserande skräfvel, som öfversvämmar och vanhedrar Sveriges tryckpressar (såsom Hr A. behagar uttryeka sig). En ibland de svåraste anklagelserna mot liberalism och publicister i är just den, att de ovettenskapligt behandla politiken, söka göra den populär och bringa dess satser till den enkelhet, att de kunna fattas af hvarjom och enom, som har tankeförmåga. Detta simpla menniskoförstånd och denna osofisticerade känsla äro i så måtto förargelige, att de ingalunda kunna, såsom Schellingska filosofien, formas öfver hvarje till hands varande läst och användas att bevisa allt, hvad man vill och behöfver bevisa. Dess läror kunna icke rubbas af omständigheterna, hvarföre vi också hört riktigt förhärdade hberala påstå, att en ärlig filosof häldre borde misstro sitt system än söka bortraisonnera de grundsatser, dem den oförvillade menniskokänslan måste hylla. Om en dyliki filosof under fullföljden af sitt system kommer till resultater, som upphäfva dessa grundsatser, så borde han häldre stadna och gå tillbaka, för att undersöka systemet, emedan det verkligen är troligare, att orsaken till stridigheten ligger där. Dylikt vore det dock obilligt att begära af våra bigotta Ignorantiner, som älska att åskåda, där de borde tänka, och tro, där de borde veta. Hvad begrepp gör sig då Hr ÅA. om den fiende, som spökar för honom i hans drömar och med hvilken han kämpar vakande, så godt han kan? Hvad är liberalismen i hans ögon? — Vi hafva aldrig hört honom så tydligen expectorera sig, som han gjorde under det korta besöket på Lycksalighetens Ö. Skola vi tro honom, så är den liberalism, eller rättare den konstitutionalitet, hvartill verlden nu sträfvar, intet annat än motsatsen af allt ädelt och upphöjdt; den crassaste materialism, oförenlig med allt annat än handel och fabriker och potatis och äta och dricka och, med ett ord, sträfvande att blott tillfredsställa låga och jordiska behof. De liberale — om hvilka Hr A. har så pass begrepp, att han anser demjför ett och detsamma med republikaner — hafva ingen känsla för själens njutning, inga begrepp om ädlare njutningar än gomens och bukens, ingen kärlek för det framfarna och intet hopp för det tillkommande; de lefva djuriskt i det nävarande och värdera t. ex. ett arkitektoniskt mästerstycke blott så vida, som det kan apteras till en mössfabrik eller bränneri; förfädrens ära existerar för dem lika litet, som annan omtanka för efterkommande, än att de må hafva att äta och dricka och kläda sig med. ; Och den, som vet så pass mycket om sin tid och ) pluraliteten af sina medborgare, den sätter sig ned att döma dem?! Han hari yeriden icke sett annat än böcker, och i böcker icke annat än sina själsförvandters produkter. Vi blygas sannerligen att ens lägga händer I ST VT SR ESS Sn Rå AE. Er mr AR