Aftonbladet – 31 juli 1835, sida 3

lig för honom. : Patienten vore olydig och ginge en mils väg. Hvad skulle ni säga om denna läkare, som, för att åter godtgöra felet, lät den sjuke gå samma väg tillbaka? Föreställen er vidare, att ett folk vore sjukt, och man förbjöde det rörelse; men det har likväl rört sig. Om nu, för att hjelpa det onda, statsläkarne återförde det till samma punkt, från hvilken det utgått, hvad skulle ni tänka derom? . . . Ar rörelse skadlig, så är den det antingen den går framåt eller baklänges, och ingenting annat återstår, än att, på det stället man upphunnit folket, lägga det till sängs och afbida krisis. När blir er fru förtöst? frågade Ludvig XIV en hofman. Quand il plaira å votre majesle, svarade denne med en djup bugning. — Så smickrar man än i dag furstarne, att de kunna bestämma stunden, när tiden skall falla i barnsäng. Man vill ej ha någon tryckfrihet, emedan man tror, att vinden rättar sig efter vindflöjeln. På verldstheatern är ödet suffören, som lugnt och stilla uppläser stycket, utan deklamation, utan gester och helt och hållet obekymrad om det är Lustspel eller Sorgespel. Sprattlandet, skriket och allt det öfriga tillägges af menniskorna sjelfva. Vår tids menniskor, så väl i lilla som stora verlden, äro så upplysta öfver sina egna och ömsesidiga fördelar, att de ej mera kunna förvilla hvarandra. Så framt det ej sker af gammal vana, är det derföre oförklarligt hvarföre man ännu ljuger eller förställersig. Det enda sätt att bedraga, som understundom lyckas, är — att vara uppriktig. Alt för, ingenting genom folket säga de sluga. Det vill på rent språk säga: gods och guld söka vi icke, utan makt. Men hvem är den borgerliga frihetens farligaste fiende? Icke den låga menniska, som blott eftersträfvar dom och sinlig njutning; ty denne ger med sig, och har engång makten öfvergått till folket, så tigger han på torget, liksom han förut tiggde i palatsen. Frihetens farligaste fiende är den hersklystne; ty till och med det goda gör han endast vilkorligt. Icke Mirabeau, en vällustig och fal menniska, utan Robespierre, som föraktade rikedomen, blef sitt fäderneslands tyrann. Mången dunkel Historiens och Tidens gåta har forskningen redan löst; men folkens tålamod och långmod förblifva evigt obegripliga. Under Ludvig XV blef en Montmorency förvunnen till mord, och till straff derför genom ett lettre de cachet för någon tid insatt på Bastiljen. Men hans betjent, som var misstänkt såsom medbrottslig, blef steglad. Och emellan detta förskräckliga godtycke och revolutionen förflöto mera än femtio år! När man ser:hur de Fransyska Ultras bära sig åt, tror man på det underverket, att den helige Dionysius, sedan han blef halshuggen, tagit sitt hufvud under armen, och dermed spatserat omkring. I det borgerliga samhället bortgifver folket sin naturliga frihet åt regeringen, såsom ett lån emot betingade räntor. När denna antingen prutar på de sistnämnda, eller till och med undanhåller dem, då tar det med rätta sitt kapital tillbaka, och ser sig om efter en säkrare gäldenär. Visserligen vore staten berättigad, att tid efter annan undersöka sina medborgares hjertan och hufvuden, såsom de der utgöra den menskliga själens skorstenar, för att erfara om allt är brandfritt bygdt, om ej en mängd eldfängda ämnen der hafva hopat sig, och om man varsamt umgås med ljuset. En sådan själa-syn, förenad med censurens släckningsanstalter, skulle bilda ett fullständigt genie-brand-reglemente, och skydda det allmänna för stora olyckor. Lättsinnet är en simgördel på lifvets ström. 4, Kanonoch muskötkulor äro ofta fläckkulor, för att rena den besmutsade verlden. I PSN —