Aftonbladet – 31 juli 1835, sida 2

, (Insändt. ) Minervas manifest mot Stats-Tidningen innehåller en rik källa till betraktelser. Man har sett tidningar aktionerade eller indragne, deras utgifvare dömda till böter och fästning för uppsatser, som det tyckts, af temmeligen obetydlig, ofta ganska oskyldig natur. An har det varit Regeringens värdighet, än Ständernas, som man ansett sig skyldig att vindicera; än har nitet härflutit från anledningar, dem intet oinvigt förnuft kunnat utleta. Styrelsen har dervid röjt en ömtålighet för tryckfrihetens missbruk, som mun till fäderneslandets väl ej kan annat än önska, att den vore blott hälften så stor för alla andra missbruk och oformligheter, hvaraf statskroppen och statsförfattningen äro besvärade. Men det är icke egentligen sjelfva stynget, som svider; det beror på från hvad hand det kommer; och Minerva är ett bevis, att det ges händer af hvilka man 7 tål mer än af andra, mer till och med än det skulle tyckas att en Styrelse af någon borde tåla. Vi vilja således icke ens tala om den fördragsamhet Hr Hofkanzleren röjt för den straffande skolmästareton, hvarmed Ständerna esomoftast af Minerva blifvit upptuktade;buru hon förehållit dem deras pligter att rösta, icke för fäderneslandets nytta, icke för pligt och samvete, utan för uniformen. Vi vilja icke tala om hennes kärlek för unionen emellan de båda brödrarikena, den hon funnit vara en förening att gråta åt. Vi vilja endast hålla oss vid hvad som rörer Regeringen och dess personal. Sannt är, att Minerva för det mesta röjer mycken predilexion för henne; att hon sällan finner henne ha begått något misstag; att hon straxt är, till hands med ett försvar för hvarje sådant, med ett litet utfall eller en sarkasm mot dess yerkliga eller förmenta motstånda