Aftonbladet – 30 juli 1835, sida 3

som också fullkomligen lyckas. Han låter såsom friande vittnen stamma de båda gensdarmerna sjelfva, och infinner sig vid förhöret åtföljd af tvenne bönder, hvilka han låter sätta sig ner framför honom. Sedan anklagelsen blifvit behörigen uppläst, skrider man till hörandet af de begge gensdarmerne. Den förste bedyrar sannfärdigheten af alla omständigheter som han i sin berättelse anmält, och försäkrar särskildt, att han ganska tydligt igenkönt Brunet, oaktadt denne vändt honom ftyggen och tagit flykten, tilläggande han för öfrigt, att han skulle kunna igenkänna honom bland flere tusen. Nå väll säger advokaten, hvilken af dessa båda männer är Brunet, efter ni så väl känner igen honom? I detsamma stiga de båda bönderna upp, till icke ringa bryderi för den stackars gensdarmen, som icke ville ha att göra med mer än en anklagad, och för hvilken man likväl nu presenterar hela paret. Han, som skulle igenkänna Leonard Brunet bland tusen, ses tveka, klia sig vid örat, rodna, bli förbryllad, hosta och skrufva d v sig; slutligen tar han dock sitt parti, griper en af karlarna i kragen, förklarar att det är Brunet, och släpar honom med en triumferande min till skranket. Bonden ger ödmjukeligen med sig och bugar sig för den höga domstolen; denna tyckes redan vara öfvertygad; men hur det är, så ser det nästan ut, som bonden skulle småle mellan hull och skinn åt gensdarmens alla energiska ullåtelser. Inkallas nu det ändra vittnet, gensdarmen numero två. Han tillfrågas; likasom sin kamrat, har han ganska tydligt igenkäns Brunet, och skall kunna göra det hvar som heldst. Detta oåktadt, kan han icke helt och hållet dölja en viss förvåning, då man, i stället för en, framställer äfven för honom tvenne anklagade; men en ärlig gensdarm tvekar aldrig, han lyfter handen och påpekar — besynnerliga ödets spratt! — den andra bonden, och förklarar, oaktadt hela sauditöriets: gälla skratt, att han allt känner igen den gyunaren, och det så ty dligt, ja, så bestämdt . .. . ; Presidenten: Men hur hänger detta ihop? er kamrat har igenkänt en helt annan person. En af er måste ha orätt. Förste gensdarmen: Det är intet ja Den andra: ja intet jag heller! (och båda betraktade hvarandra så förunderligt, och kasta sinsemellan frågande blickar, under det de båda anklagade kikna af skratt.) Denna scen slutar icke förr än Presidenten vänder sig till advokaten och ställer — sålunda sitt tal: Min herre, ni måste emellertid ge denna besynnerliga gåta en upplösning, och hjelpa de stackars gensdarmerna till rätta. Säg oss då, hvilken af dessa båda männer är Brunet, så att jag kan få börja mitt förhör med honom! — Hvilkendera af de båda, Hr President? svarar advokaten, ingendera! den sannskyldige går och promenerar der nere i trädgården; tillåt mig blott att få kalla upp honom! Denna oväntade förklaring drifter munterheten till sin höjd. De båda gensdarmerna stå alldeles förbluffade; man hör hur de ge hvarannan snägor; den ena fnyser till den andra : Jag säger dig, att du då är alldeles befängt närsynt; tag glasögon på dig, så får du se!? Emellertid inträder den verklige Leonard Brunet. Det är en lång man, och de båda föregifna äro helt smått folk, han är brun och solbränd, de är ljuslätta ; dessutom är han skelögd, en omständighet som gensdarmerna äfven ganska rigtigt anfört i deras berättelser. Han har mycken möda att afhålla sig från den allmänna lustigheten, hälsar med en kemisk min på de båda gensdarmerna, förklarar sig väl vara Leonard Brunet, men att ingen sett honom olofligt jaga. Naturligtvis äro gensdarmerne genast fårdiga att isenkänna honom såsom rätta mannen? Tnca