Aftonbladet – 27 juli 1835, sida 3

or UU OR OO OR nh mn RR MMMM RR Nr —M—Z Zm vrr-r-r-v-vå-rrö---—-—-— nn falskt, och att han endast är jemna femtio år. Han besluter således att gifta sig. Hans syster, den gamla fröken Amalia, anlägger eu batteri emot ryttmästarens hjerta, och skjuter breche deri. Afven han skall gifta sig. Desslikes en ibland husarerne, som ärnar låta kopulera sig med en af tärnorna. Denna lyckliga harmoni i asigter alstrar likväl en fullkomlig disharmoni emellan personerne. De båda unga finna ingen annan utväg, än i resignationen. Lieutenanten måste nöja sig med att resa bort, och fröken att bli majorska. De gamle deremot äro nära att bh fiender. De träta med hvarann , och skola med sabeln afsöra saken, då beskedlig-göraren inställer sig under skepnad af en husar, hvilken håller en sträng föreläsniug för sin kamrat öfver hans dårskap, och dess följder. De bä da oflicerarne höra derpå , och — hyad som endast sker på theatern — lita rätta rätta sig, medan det är tid. De återgifva hvar och en sitt, den unga Fröken åt Löjtnanten, den gamla åt sin fribet och hvarann at deras fordna vänskap, hvarmed alla äro nöjda, utom gamla fröken, som, lik många andra i våra dagar, förrådt frihetens sak, och beslutat hylla äktenskapets servilism. Stycket har allt igenom en lätt och liflig ton, och flera rätt roliga partier. Det speltes äfven i allmänhet väl, framför allt af Hr Torslomw, som i den gamle majorens rol gaf ett nytt prof på mångsidigheten af sin talang. — Efteråt gafs, endast för denna gängen, en gammal bekant från Kongl. Teatern: Silkesstegen, hvilken för den dagen fått tillåtelse, att göra en utfart åt Djurgården, der den träffade en gammal kär bekant: Fru Erikson, hvars lifliga, gratiösa spel i detta stycke är tillräckligt kändt. Emellan pjeserna hade publiken det nöjet att göra bekantskap med en ung violinspelare vid namn Rosenthal, som med styrka och färdighet exeqverade en konsert af Rhode. — Till slut kom publiken ihog att det var Hr Malmströms recett, och den gamla sedvanan från Kongl. Teatern återtogs, att framropa och beklappa recett-tagaren. Förmodligen hade åskådarne blifvit erinrade härom af en annan sedvana, som någon vill påstå att DjurgårdsTeatern lärt af den Kongliga, den neml., att med en viss liberalitet öfva in sina stycken, så att den första representationen af ett sådant egentligen icke är annat än den sista generalrepetitionen. De högförnäma sederna äro likväl, som vi hört försäkras, icke alltid de bästa. Då vi en gång äro på Djurgården, måste vi bedja läsaren göra oss sällskap ett litet stycke längre fram till Hr Gauthiers manege, försäkrande honom att ett besök der verkligen kan löna mödan. Man fann sig fordom med skäl road af Indianens konster och den Franska Herkules styrka. Nå väl, här återfinnas de båda, i förening med en ganska skicklig konstridning. De Indianska öfningarna med käppar, knifvar och kulor, utföras här med lika färdighet. men till häst af en bland Hrrne Gauthier, och den fordna så kallade stora öfningen med kanonkulan verkställdes af Hr Otto Mottii, hvilken dessutom visar prof på en styrka, som med skäl kan kallas athletisk. Ibland annat håller han. sig med blott ena foten fästad vid en stolpe, horizontelt ut ifrån densamma, och tager derunder i handen 2:ne fempundsvigter, eiler tillsammans 3 skeppunds tyngd. Denna muskelkraft är så mycket förundransvärdare, som Hr Motti icke allenast är liten till vexten, utan äfven dessutom alldeles icke tyckes vara af någon stark kroppsbyggnad. Också hafva Hr Gauthiers föreställningar hittills varit temligen flitigt besökta, och huset har de flesta gångerna varit nära fullt. Som våra goda landsmän stundom tycka om att stödja sitt tycke vid en utländsk autoritet, så kunna vi försäkra, atr Hr Gauthier äfven har en sådan för sig. Vi ha t. ex. i Danska tidningarne Dagen, Skilderi och Politievennen, -sett detta sällskap berömmas både såsom i konstfärdighet jemförligt med de bästa, som någonsin låtit se sigi Köpenhamn, och för sitt enskilta aktningsvärda uppförande, ett vitsord, som ej heller hår lärer af någon jäfvas.