Aftonbladet – 27 juli 1835, sida 2

MINERVA OCH STATSTIDNINGEN. Aldrig hade vi föreställt oss, att vi i vårt omdöme om Stats-tidningen skulle få, och det genast, ett sådant medhåll, som Minerva gaf oss i Thorsdags. Vår förvåning var stor och kunde ej annat vara. Minerva förklarar, i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad vi två dagar förut sade, att Stats-tidningen hvarken kan upplysa eller utreda någon ting; att han icke har gagnat den sak, för hvilken Minerva arbetar, nemligen Svenska ideer och i första rummet konungamaktens helgd och anseende ; att regeringen utan tvifvel. vore vida bättre tjent med att hafva ingen Stats-tidning än en sådan , som den närvarande; att mycket bedröfligt eller, rättare sagdt, elände deruti dagligen ser ljuset; att författarne af allarmist-artiklarna i St. T. dag och natt ligga i förskräckelsens inbillningsfeber 0. s. Vv. Af dessa skäl uppsäger gumman all tro och lydnad, eller rättare förklarar, att hon aldrig haft någon länspligt till Stats-tidningen. Denna sednare förklaring och det elaka humör, hvarmed den framkommer, ger en sorts klaf till hela det oförsigtiga uppträdet — ty oförsigtigt är det, Minerva må säga hvad hon behagar. — Gumman blef ond öfver att icke behandlas med den aktning, som hennes ålder och klokhet förtjenade. Såsom äldsta personen inom familjen pretenderade hon ett slags chefskap, en rättighet att ge handplaggor åt de yngre telningarna, äfven om de fått Kongl. fullmagt, galonerad rock och daghg uppvaktning. De borde emottaga agan utan knot och kyssa på riset. Men Stats-tidningen, som hastigt rakat upp och blifvit stor och lång, tyckte sig, såsom trotjenare och till och med fullvuxen, vara berättigad att bjäbba emot. Detta tog illa; tanthögmodet blef stucket, och gumman förklarar sig icke vilja vidare hafva att göra med den vanartade slägtingen. Ilskan har förledt henne att förråda denna grund för familjgrälet, i det harmen öfver gåsungarna , som hafva sin egen gång, sluppit öfver hennes läppar. Hon hade haft fog att fordra, det den nybakade, långe, något otymplige räkelen skolat mera gå till henne och hemta råd ; men då han ville försöka att flaxa på egen hand, blef hon så ond, att hon helt enkelt uppsade slägtskap och vänskap med honom och gjorde honom axflös. De liberale korparne må nu fritt äta upp honom; hon ämnar icke röra ett finger till hans försvar. IHon har ensam i sex år bjudit spetsen (spetsmössan?) åt dessa glopar och räddat land och rike, så att en Stats-tidning ännu kan komma i fråga — och hon vill göra det hädanefter lika ensam. Aldrig förr har Minerva förrådt så mycket argusiskt , som genom denna rodomontad ; den påminner ovilkorligt om det namnkunniga uttrycket: hvad var Sverige, då jag tog mot det? Vi begripa icke, att hon velat förråda, fast vi nog trott henne om att hysa, den tanken , att hon verkligen uträttat något, verkligen hämmat tidens ström och räddat land och rike undan liberalismen , ända till den förvånande grad, att — en Stats-tidning blifvit möjlig. Låtom oss ett ögonblick antaga den löjliga drömmen , att ett revolutionärt parti skulle funnits, som sträfvat att kullkasta throner och altaren och Minervor och Stats-tidningar och allt, som nu är heligt och loyalt. Tror då Minerva sig hafva varit den, som kunnat hindra sådant, i fall det verkligen åsyftats? Tror hon, att dylikt gendrifves med l l ilskna pasqvinader och anfall mot personer, med stundom qvicka, men stundom misslyckade parodier och . 4: o I SurAnvoactnrin man 47 LK dt hän fran at ovm.