JU, HSVAIL VI, UTLlId AVIIILE JINDL ALL DOMLYA MA IS CIPLP FIO tillämnade royalistiska opposition blir färdig, (ty en sorts opposition måste det dock vara, som klandrar Konungahandlingar); den nu befintliga oppositionen är ju liberal, och från liberalismen kan ju icke komma annat än ilsket ohyggligt otyg, egenyttiga beräkningar, osvenska tänkesätt (köpta utifrån, vare detta sagt i tysthet,) hat emot dynastien c. c. Vi kunna dock, för att tala alvarsamt, lättare föreställa oss en, så beskaffad tidningsartikel. som i ofvanstående, beskrifves; än en person, som har fram den på det sättet. Vi hafva till och med hört påstås, att dyhka uppsatser verkligen existerat här i verlden, men att de just blifvit bittrast förfölida, derföre att man funnit sig drabbad af dem, och att man icke vill låta något derogeras af sin ofelbarhet. Det hjertligast menta har sålunda blifvit tydt som hat, det bäst raisonnerade som liberala sofismer, det manligaste som näsvist trotts, det oegennyttigaste som köpt af fiendens guld. Nog aktar man sig att frambära klander med de ord, som förf. lägger i rådgifvarens mun; eller rättare, en rådgifvare, som är af det skrot och korn, att han med dylika ord kan framlägga ett omdöme, han behöfver det aldrig, emedan han redan förut fällt det omdömet af sig sjelfvan. Härom behöfva vi dock icke bråka vår hjärna, emedan sådane män icke samlas omkring furstar, så beskaffade som förf. menar, nemligen egensinniga eller missledda. Vi skulle väl haft lust att göra ett motstycke till förf. fingerade tidningspresentation; men vi vilja icke falla in i bitterhet. . I detta presentationstal råder dessutom det gamla totala missförståndet om lagbunden monarki. Ceremonimästaren säger åt Konungen, att det är hans åtgärd, som blifvit klandrad. Grundlagen vill dock, att Konungens gerningar åro uppnöjde öfver allt klander. Detta stadgande måste man borttaga, eller ock erkänna, att ansvarigheten, så väl den moraliska somden juridiska, skall ligga på rådgifvarne, d. v. s. ministrar. Ingendera vill förf. och snärjer sig således allud i detta dilemma. Ett tredje finnes väl, som kanske öfverensstämmer med hans önskningar, men strider mot hans här uppstälda supposition, nemligen att ingen rätt att yttra sig till klander bör finnas. Rättnu önske vi icke skrifva längre om denna synopsis eller manpuale credendorum. De flesta satserna äro sådane, som långt före detta äro upptagna och vederlagda samt ännu i flera decennier komma att uppkokas i alla dylika skrifter, som utgå från den vrå, där man ingenting lärer och ingenting glömmer Någonting halare än denna skrift hafva vi sällan sett. Förf. erkänner i allmänna termerallting, som vårt hjerta någonsin kan önska; han stryker oss om munnen med så många sockrade allmänna satser, att det är en lust; han har, Gubevars, det varmaste nit för folksfrihet, kultur, yttrandefrihet m. m. Han vill allt, hvad vi vilja; men Gud vet, huru det kommer till, att han ändock icke vill bevilja oss något enda af de medel, dem vi oförgripligen tro vara de enda verksamma garantier för ernåendet af politiskt välstånd, och som ve.kligen torde vara det. Såsom en uppbygglig kontrast skola vi med det snaraste presentera läsaren en af dessa äkta oslipade historiske, en af den urblekta fosforismens stlåndrabanter, som icke blott äro af den strictaste observansen utan äfven skryta med en sådan rättframhet i anfallen. Desse äro både oskadligare. och roligare. Innan vi lemne vår dagfrågare, kunna vi dock icke underlåta att anmärka, det vi icke velat genomgå tiondedelen af hans falska brillanter, af. hans historiskt origtiga upgifter och af hans sockrade orättvisor. En är mströdd här och en där, så att om allt plåckgodset skulle uptagas, fordrades en tjock volume till recension. Imedlertid skimrar det hela och kan möjligen förblända en och annan, som icke vet mer än till husbehof. För att förbiga första hufvudstycket i hans och hans stallbröders katekes, eller att det är blotti Sverige, bland konstitutionella monarkier, som lagen tilläger, Konungen magt att ensam styra riket, vilja vi upptaga följande historiska bockar: Ministerstyrelse passar blott i länder, där striden ännu fortgår mellan folk å en och aristokrati och -hierarki, å andra sidan, d. v. s, där partier finnas; denna styrelse antydes vara herrarnas välde; — (allt för påtaghgen osant, för att behöfva ens ett ord till vederläggning). Ministerstyrelse är behäftad med yttre politisk Svaghet och duger således icke för små stater, — Yttre politisk styrka är Således karakteren. hos stater, där man framför allt söker motarbeta införandet af ministerstyrelse? England har således varit behäftadt med dylik svaghet? i All meningstrid och strid om politisk tro är parti —