hafva vi nog sett, hvarföre också vanligen fordras större kunskapsprof, för att få en låg tjenst, än för att blifva Statsråd. Men låtom oss se ytterligare, hur det utvecklar sig. Lika magtpåliggande det är att hafva skickliga Statsråd, fullt ut lika vigtigt är att i de embeten, där all ting skall utredas, a) hafva redlige tjenare, hvilka icke föra bakom ljuset en förman, som omöjligen kan se allt med egna ögon (hvilket man dock synes fordra af Konungen ensam). — Konungens rådsbord, så fortgår det, behöfver således ingalunda vara något mål för den, som vill tjena sitt fädernesland, hvaruti vi fullkomligt instämma med förf., och hvilket också i sednare tider synes — till mångens förargelse — hafva väckt en hel hop tänkande personer (tanklösa komma äfven med, såsom dagligen ses), som ecke äro rådskandidater, att fundera på allmänna ärender och yttra sig om dem. Förf. fortfar med en sorts målning af ett Statsråds egenskaper. Han nekar icke personlighetens välde och värde i dessa embeten, men tror, att denna består ej i en torftig utstyrsel af några tillfälliga liberala tankar — hvari vi fullkomligt instämma, dock med den anmärkning, att tillfälliga eller medfödda illiberala tankar äro lika dåliga, och inga tani kar aldra sämst. I själens egenskaper består den; och : äfven häri torde förf. icke få någon. motsägelse, då sä; kert ingen v ll eller tror, att kroppens egenskaper just synnerligen behöfvas vid rådsbordet, ehuru de ofta imponera. Högsinthet, oegennytta, karaktersfasthet, värme för kulturen, samt en upphöjd och skarp blick äfver tidehvarfyvet och dess behof, allt detta är just, hvad vi och säkert alla med oss önska vår Konungs rådgifvare. Ar icke förf. händelsevis en skalk? eller har han nedskrifvit dessa ord, utan att draga litet på munnen ? Vi bedja läsaren om förlåtelse för våra digressioner. Frågan var ju om något göra åt de unge och ännu icke utmärkte män, som vilja sysselsätta sig med allmänna ärender? Hvar blef det utaf? Jo det var så, och vi ämna oss dit; men den, som vill följa en, som springer i krokar, måste sjelf göra dylika. Annu en stunds tålamod, och vi äro vid målet, blott vi hunnit hjelpa förf. att plocka ett eller par strån vid vägen. Han vill endast. i förbigående beklaga, att Samhället icke har öfverflöd på högsinta och nitiska embetsmän, och föga förhoppning är, att deras antal ökas under en tid, då tungans lediga spolelöpande (?) i de torftigaste parlamentariska väfnader värderas mer än. studier och forskning, och den jemmerligaste gallimatias (t. ex. — detta) uppbäres med förtjusning. Att prat värderas mer än studier och forskning, må väl vara en sanning, ehuru vi icke märkt det nu mer än förr; men då är det ock en högst bedröflig sanning. IZvwvar den så värderas, säger icke förf. uttryckhgen; men frågan är ju om embetsmäns bildning och — tillsättning. — Visst har väl en och annan före förf. sagt, att utnämningar till embeten icke just ske med afseende på studier och forskning; men vi hafva aldrig trott, att förf. skulle erkänna det. Ändtligen komma vi då till målet. I de många brister, heter det, hvilka vidlåda vårt statsskick, 6) öppnar sig annars ett rikt fält för unge arbetsamme och talangfulle män, att genom forskningar, utredningar och förslag tjena sitt fädernesland och bereda : sig framtida duglighet på högre platser; men denna stig aktar man sig ått beträda, utan anser beqvämligare att sälla sig till det otidiga skriket öfver brister, hvilka man icke gör det minsta för att afhjelpa, c) denna larmtrumma på Norrmalm, under det elden brinner vid Hornstull. d) Alla ropa öfver, att sakerna stå stationärt, att allting är illa tillställdt, och att ingenting går framåt; men få äro de, hvilka, då till fälie dertill bjudes, e) vilja taga selen på, för att med allvar bjelpa till lassets dragning (2), aldraminst där sådant helst behöfves, i uppförbackarna (der tyngsta arbetet är.) De flesta vilja springa lösa bredvid och göra krumsprång. Om en fjerdedel af de krafter, som offrats i berörde krumsprång, blifvit använde till verklig hjelp, så hade vi troligen nu varit ett godt stycke längre på väg. f) Hvyilket lågt moqueri. detta allt är, hafva vi sökt visa i noterna. Antingen är förf. okunnig om, huru det, werkligen går till, eller ock gäckas han på ett högst föraktligt sätt med en hop menniskor, om hvilka han antager att de skulle kunna uträtta något godt, om de wille sätta sig i verksamhet, men om hvilka han tillika vet att de icke få använda sina krafter. Må. han undersöka tillkomsten af oppositionsmännen; och han skall i många fall finna, att de säkert kunnat direkte vara verksamma i statens tjenst, om icke just de idfer, hvarför de förrådt sig vara varma, blifvit förfälida och de sielfve fått del af förföljelsen och blifvit