Aftonbladet – 24 juli 1835, sida 3

sonen; men deras hem halles allud oppet tor den resande, och det hjertliga emottagande, som man finner hos dem, vittnär om en lång utöfning af denna, i civiliserade hus försmådda eller förgätna dygd. ispeleta ligger en liten Baskisk, det vill säga en vanlig stark, mil aflägsen ifrån Ainhoa; redan här, måste vi uppför en brant höjd, från hvars spets ögat kunde se en landtsträcka af 4 eller 5 mil; der hgger Biarrits, der Bazonna, en mängd Baskiska byar, hafvet, med ett ord allt, hvad den rikaste fantasi kan tänka sig majestätiskt. Derefter sänker sig vägen och slingrar sig, ständigt omvexlande och pittoresk , stundom ned i en dal, stundom längs foten af ett berg. Vi befinna oss nu i Ainhoa, en mindre obetydlig stad än Espeleta. Den genomskäres af en ling gata, midt på hvilken man måste beundra kyrkoherdens hus, ty det är i sjelfva verket ett litet hötel af prydligt bygg nadssätt, som föordunklar alla hus i grannskapet. Kyrkan, med sina 2:ne trädchor, innehåller ingenung märk värdigt. I Ustaritz är det rosenbusken, och i Ainhoa Tris, hvarigenom hvarje graf på den blygsamma kyrkogarden antar ett mildt och vänligt utseende. En half mil från Ainhoa är gränsen; en bäck, (en arm af Nivelle) en liten ojemnt stenlagd bro, ct tullbus, en postkur, och en Fransysk vakt, och på andra sidan är Navarra, borgarkriget, beväpnade trupper, mordbränderne, landsförvisningarne, belägringstillståndet, som ödelägger hus och byar, drifver -hedarne bort i bergsklyftorna. och utbreder förskräckelse och elände öfver detta sköna land. På denna sidan bron är ett fredligt landtlif, och på andra sidan alla oroligheterne af ett skoningslöst krig; och likväl bor på ömse sidorna ett folk, af lika dragt, lika språk och lika religion. Då vi foro upföre Neville, träffade vi, på ett bössskott-haåll ifrån gränsen, den första Cristinosposten, bet stående af ungefär 50 Chapelgorris, under en Karabinicr-Officers befäl. Denna vakt låg i ett litet hus, omgifvet af trä-pallisader, hvaröfver taket framsköt, och hvari funnos trenne ingångar, af hvilka en förde till Nivelle och Frankrike. Det var Söndag, och Soldaternas mödrar, systrar och fästmör hade infunnit sig i vakthuset; man åt och drack, och munterhet tycktes icke eller fela. Chapelgorris hafva ingen uniform, eller åtminstone ingenting annat än en röd mössa, et patronkök af opoleradt läder, och en musköt. Somliga bära jackor, andra fransyska kapotter, några hafva damaskor, och byxornas farg och tyg växla i oändlighet. Om disciplin tyckas de alls icke bekymra sig, och man berättade oss, att en Underofficer eller Korporal hotade att på stället nedskjuta en frivillig, som låg utsträckt i solen och icke ville gå på post. För öfrigt äro dessa de enda truppar, som kunna mäta sig med de små Carlisthopar, hvilka tid efter annan företaga ett anfall och sedan lika hastigt, och utan spår, försvinna i de bergsklyftor, hvaraf Navarra genomskäres. Chapelgorris äro allesammans landets infödingar, och man finner ännu bland dem några af dessa bruna och ärriga ansigten, som deltogo i sjelfständighetskriget under den fordna GuerillaChefen Minas befål. En ung Kapten af Kongl. Gardet var vår värd i det befästade huset och utvecklade dervid all möjlig artighet; vi besökte kasematuerna, det i andra våningen befintliga lazarettet: et rum i jordvåningen, hvari förvarades vattenfat och den amunition, som i nödfall behöfdes för att uthärda en belägring, de inre försvarsaustalterna, de hemliga utgångarne m. m. hvilket allt är inredt med hast, men likväl ändamålsenligt, för att en tid motstå ett anfall utan Artilleri. Hvad som mest förundrade oss, var likväl den lätta och bekymmerslösa ton, som rådde hos både Anförare och soldater. De njöto det närvarande ögonblicket, utan att fråga efter framtiden, och likväl äro wsigterna under ett hborgerligt krigs så dystra och bet tänkliga. Tran Landibar, ända till Urdach, målet för vår utflygt , far man ungefär 20 minuter genom en bärlig trakt, uppfylld af tjockstammiga ekar, och af så yppig vegetation, att växter framskjuta till och med mellan väggarnes springor och under stenar. Urdach är en vacker by, men nu tyst och öfvergifven. Den ligger på ryggen af ett högt och kägelformigt berg, hvars sluttning ända till toppen är terassformigt betäckt med ekar. Endast spetsen är en kal och dyster klippa. Det första hus. man träffar i Urdach, står tomt och öde. Öfver förnämsta porten är Navarras vapen inhugget. I garen af detta hus bor nu i Frankrike; han tjente Don Carlos till vägvisare vid hans ankomst till Spanien. Längre bort ser man kyrkan och Augustinerklostret. hvars skatter fordom blifvit eu ordspråk. Klostrets ytre gård var omgilven af en taggig mur, som Carlisterne nedrifvit. Utan att vidare vara märkvärdis. hav kvy